Klockspel och drömskt hus

Det här huset läste jag först om i Architectural Review under en fikapaus. Den fick mina kollegor att nästan kivas om tidskriften. Det är något med den här idén som påminner oss om hur fantastiska idéer kan vara om man får chans att genomföra dem. Och flera av oss har nog lekt med just den här tanken.

Sedan hittade någon Wallpapers video om huset på You Tube...

Titta, dröm och njut!

Förenkling

Ibland framstår byggnader i plan som grafiska konstverk. De är naturligtvis inte tänkta att upplevas så, ändå lockas vi som arkitekter av planestetiken. Enorma, geometriska figurer som aldrig kan upplevas från marken eller inifrån byggnaden, framstår som ack så tilltalande när man sitter och tittar ner på dem på ett papper, eller möjligen om man vore en glada som var ute och jagade.


Likväl, här är en, i byggnadskroppar förenklad, byggnad. Snygg eller hur?

Bruno

Metro brukar ha en liten ruta med statistik längst ner till vänster på framsidan. Ofta är det konstigt ställda frågor och fula, fördomsfulla bilder och man vill, som alltid när det handlar om statistik, veta mer om sammanhanget frågan ställts i.

Dagens Metro Statistik visar topplistan över mest sökta kändisbilder på sökmotorn sesam.se.

Listan är som följer:

1. Eva Longoria

2. Ola Salo

3. Jennifer Aniston

4. Pernilla Wahlgren

5. Paris Hilton

6. Bruno Mathsson

Inte bara blev jag väldigt förvånad över att Pernilla Wahlgren lyckas få fler sökningar än Paris Hilton, på sjätte plats kommer helt oväntat en helt annan sorts kändis. Som arkitekt och formgivare sticker han ut lite bland skådespelerskor, artister och eh, jag vet inte vad jag ska kalla Paris, kändisar, rätt och slätt?

Dessutom noterade jag att inte mindre än två smålänningar kvalat sig in på listan.

En kollega försökte hävda att det nog inte var han, att jag nog missat någon nykänd dokusåpa-kändis som lagade mat av skrot på nån kabelkanal.

Tråkigt nog beror listans förvånande sammansättning antagligen på en missuppfattning från Metros sida. Listan visar förmodligen de sex senast gjorda sökningarna på sesam.se vid ett specifikt tillfälle, vilket inte gör sig särskilt bra på framsidan på en daglig gratistidning.

Konsultbranschen

Vi är konsulter. Inom teknik, miljö och arkitetkur, heter det.
W på jobbet tillhör de som varit med länge i branschen. Han berättade hur han en gång i tiden blev utsedd till konsult av chefen. Det var nämligen bara konsulten som fick skriva under ritningar. Konsulten hade dessutom 4 semesterdagar mer och 2500 kr i utblidningsmedel lades undan varje år, för att användas till kurser, litteratur och studieresor.
Konsulten var den fina titeln. Man kunde vara överkonsult också. Lite som konsul.
Generalkonsult vore fint. Det hade nog beställaren gillat.

Det är något skönt allmänt över ordet. Konsulten dyker upp som räddaren i nöden. Att konsulter sen har rykte om sig att krångla till saker och ta betalt för det är nog bara rättvist. Man kan alltid skylla på konstulten.

Ab-Norm

Camilla Andersson, som jag en gång läst en termin med, i Tanzania, ställer ut sitt mycket intressanta examensarbete på Arkitekturmuseet i Stockholm. Hennes arbete finns att ladda ner på hemsidan. Läs hennes skriftliga presentation. Hon har som ett experiment skapat ett hyrsehus till stor del baserat på samhällsföreteelser och statistik om könsroller, skilsmässor och misshandel i hemmet. Bygger vi för de människor som faktiskt kommer att bebo lägenheterna eller för en påhittad norm?

Hon skriver:

Är en bostad bara en neutral behållare för vardagslivet, eller har vi som arkitekter ett större ansvar än vi tror för programmeringen av ytan?

Jag har tidigare nämnt arkitektens behov av att ladda det vi gör med symbolik och här finns mycket av den varan. Camilla beskriver nya lägenheter där singelmannens sovrum har panoramafönster (prestation) och singelkvinnans sovrumsvägg är perforerad med små peep holes (förbjudet och samtidigt tillåtet), där löneskillnader får genomslag i boendeyta och en misshandlad kvinnas fönster är avskärmade för att ingen ska förstå eller ana något. Många ställningstaganden är gjorda för att påvisa hur normativ kärnfamiljen har varit i designen av bostaden. Och hur så mycket gjorts till mannens fördel.
Det ges inga svar på frågorna, Camilla betonar att hennes arbete ska ses som en visualisering av problematiken.

Arbetsmetoden är intressant och man får lust att bygga vidare på den. Tänk om våra bostäder vore mer anpassade till det vi faktiskt gör i dem? Inte till vad en viss tids politik eller forskning kommit fram till är lämpligt. Hur fria är vi att göra som vi vill? Personligen tillbringas den största delen av min tid hemma i sängen, sovandes. Varför är det det rummet vi brytt oss minst om att ta hand om i just den här lägenheten? Behöver vi ett vardagsrum när vi har säkert tre caféer, flertalet barer, tre bingohallar och flera andra kulturinstitutioner bara ett par kvarter bort? Varför har vi inte större hallar på vintern när våra jackor tar mer plats? Eller gardiner som släpper in morgonljuset, triggade av väckarklockan? Fönster dimensionerade efter hur ofta vi tittar ut ur dem? Och varför finns det inget genomgående system för att bli av med alla sladdar? Eller röststyrda lampknappar i sovrummet?

Angeläget

Jag visste att det var nåt jag hade glömt, det låg bak i huvudet och skavde. "Det är nåt du måste göra"

Än är det kanske inte försent?

Arkitekter emellan

Häromveckan träffade jag två killar från jobbet i foajén på Musikteatern en fredagskväll. Då uppstod diskussionen kring begreppet kollega. Kolleger var vi ju, men dessutom arbetskamrater, något som framhölls som lite närmare - vi sågs ju praktiskt taget varje dag. Kolleger, det var man med hela kåren och det sa möjligen mer om vad vi arbetade med än vem vi arbetade med. Och kanske vilken bar vi väljer vid Möllan. Där är möjligen ytterligare en benämning relevant - gamla kursare.

Gamla kursare är det begrepp jag använder för att särskilja dem av mina kolleger jag faktiskt har en närmare relation eller bekantskap med, från skolan. Det är dock ett ganska brett begrepp, det också, eftersom jag använder det i bemärkelsen "någon som jag någon gång läste en kurs ihop med" och inte nödvändigtvis dem som följt mina terminer under åren. De utgör ytterligare en undergruppering "kursare från när vi började på arkitektskolan".

Och så blir det en kort besvärad tystnad och kanske ett litet generat skratt när man inser att de som fram tills för nåt år sedan var kursare, numera kan kallas konkurrenter.

Om de inte är arbetskamrater då.

Arkitekten igen

"Vad fint det ser ut! Men det är nåt som inte stämmer, det är inte gräs mellan husen i verkligheten - det är lera! "

Jo, jag gick och såg Arkitekten på Intiman i Malmö häromdagen.
Jag såg arkitekten Leo stå och försvara vad har ritade för 25 år sedan, fumlande med frågan om hur stor del av ansvaret för vad området är idag som är hans fel. Jag såg honom prata förbi sin hustru, försöka nå sina barn som nattetid sökte bekräftelse på skumma toaletter och motorvägsvägkanter.

Igår såg jag det igen, även om det bara var en trailer till filmen The Architect, baserad på David Greigs manus, med bl a Isabella Rosselini i en av rollerna. Ett manus som visserligen hade potential men inte riktigt lyckades bli angeläget med Malmö dramatiska teater har kanske en större chans i Hollywood?

10 positiva tankar från UN Studio

1. Arkitekten som koordinator och nätverkande expert har ersatt byggmästaren i byggandet av publika byggnader. En grundläggande kunskap om de globala, postindustriella och starkt urbana platser som numer är aktuella är minst lika viktigt som kunskap om den lokala situationen.

2. Modernismens rigida dogmer är ifrågasatta. Vi har utnyttjat vår kunskap om tid och rum för att utöka vårt förstående för strukturer, krafter och organisationer.

3. Innovation finns! Inser man att nytänkande bara uppstår när flera människor, vägledda av subliminalt kommunicerade signaler, samtidigt tänker samma tanke och rör sig åt samma håll får man möjligheten att frigöra sig från sitt varumärke.

4. Arkitekter åldras med värdighet. Tiden går fort medan du utvecklar ditt tema men precis som för filosoferna har många av våra bästa vänner varit döda i 2000 år.

5a: Tack gode gud att arkitektur inte är konst. Arkitekter har inte lika många självpåtvingade regler som konstnärer. Det faktum att vi har en klient med krav på användbarhet ekonomi och konstruktion gör allt så mycket lättare.

5b: Tack gode gud att arkitektur är konst. Eller åtminstone nästan. Arkitektur är ett mellanting av konst och en flygplats. Vi behöver utveckla ett sätt att förstå flygplatsens globaliserade kapitalistiska logistik med hjälp av sociologi, ekonomi och geografi. Men statistiken ger ingen direkt koppling mellan dessa fenomen och byggd form, till syvende och sist får man ta upp penseln och måla med information.

Arkitekten vid sitt ritbord 1893

6. Arkitekturens sanna natur finns inte längre i objektet utan i mötet mellan arkitekten, projektet och publiken. Arkitektur kan förstås som en oändlig live performance. De må klaga, men de kan inte fly.

7. Det ödmjuka och underdåniga dragen i arkitektens relation till Klienten är inget att skämmas för. Vi behöver alla någon som berättar vad vi ska göra.

8. Arkitekturens praktik innehar en privilegierad ställning i kapitalismens värld. Hur bra, dålig eller medioker du än är kan du alltid falla tillbaka på dina påtagliga färdigheter och din unika expertis.

9. Businessynsättet på arkitektur som en delkomponent i en byggprocess må förefalla oattraktivt, men tvingar oss till nya sätt att ta kontroll över situationen. Annars kan det hända att du får stå för ett resultat som är fruktansvärt pinsamt. Fast förr eller senare skulle det ha hänt ändå.

10 a: Gläd dig åt att du aldrig kommer att bli kändis. Om du anpassar din person och gärning efter media tappar du all kulturell mening.

10 b: Var däremot inte blyg! Arkitektur tar stor plats, så det minsta du kan göra är att säga något med den. Det är byggplatschefens roll att vara den okände hjälten och arkitektens att vara den desperata pladdraren, fylld av smarta idéer.

Via Frans referat.

Arkitekter på teater

Häromkvällen var jag inbjuden att delta i en förhandstitt på Malmö Dramatiska Teaters kommande uppsättning av David Greigs pjäs Arkitekten. Teatern har på sistone valt att rikta sig till särskilda yrkesgrupper och bjuda in till öppna repetitioner. Tidigare lär Malmös hotelreceptionister och flamencodansare ha bjudits in till föreställningar om just deras kår. I förra veckan var det alltså dags för arkitekterna, ett modigt val, skulle jag säga, utan att ha någon som helst erfarenhet av hotelreceptionister, men att på scen skildra ett yrke framför en grupp absoluta experter på området, experter som dessutom GÄRNA tycker saker om det mesta, kräver mod. Men hellre möta sina kritiker under arbetets gång än när produkten är färdigbearbetad, kan man tänka.
Ihop med blandade kolleger fick vi vin och snittar i Intimans foajé. Sedan förklarade dramaturgen tankarna bakom att sätta upp just den här pjäsen och sedan bjöds vi av regissören Ragnar Lyth in i salongen för att bevittna en scen. Ragnar Lyth gav sig på en parallell mellan sitt och vårt arbete: vi ligger bakom konceptet och processen, men sedan är det någon annan som förverkligar projektet, bygger det, spelar det...
Inte så tokigt.
Vi fick se en scen med fyra skådespelare som just släppt manus. Tanken var att vi skulle komma med kommentarer utifrån våra erfarenheter som arkitekter, kommentarer som de kunde ta till sig och använda i det fortsatta arbetet. Som helhet gav publiken sitt godkännande, med beröm till och med, men någon kritisk kollega kommenterade det schablonmässiga i att huvudrollsinnehavaren hade en skrynklig linnekostym.
Personligen väcktes teaterminnen till liv och jag ville vara med, ville jobba med texten och genomgå processen mot färdig föreställning.

Vi fick varsin fribiljett till de kommande förställningarna och jag kommer med all säkerhet att gå. Någon som vill följa med?

Still going strong. And cool.

En av världens coolaste arkitekter, Oscar Niemeyer, har just fått sin senaste byggnad invigd. Det är coolt för att han vid det här laget är 97 år och jag tror att det är ännu mer imponerande än mycket av vad han gjort. Niemeyer började skissa på byggnaden, ett konserthus i Ibirapueraparken i Sao Paulo, 1951, men har hunnit med flera andra byggnader under tiden, bla fick han uppdraget att rita flera av den då ännu inte byggda staden Brasilias viktiga byggnader. Det är också coolt. Flera av hans byggnader påminner om flygande tefat och i dokumentären om honom, som har visats i SVT, finns en mycket komisk sekvens med en japansk kompositör som tonsatt Niemeyers byggnadsverk.
Vill någon tonsätta en tillbyggnad till en villa åt mig? Det vore coolt.



Bilden visar katedralen i Brasilia.