Nystart!

Det är nästan två år sedan det senaste inlägget och jag antar att bloggandet har sina faser och annat har sina. Emellanåt har jag faktiskt proffsbloggat, eller vad man kan kalla det när man bloggar på jobbet. Men nu stundar måhända andra tider. Det är i vilket fall som helst andra tider för mig. Jag har fått förmånen att fördjupa mig i dialogmetoder och brukarsamverkan i en industridoktorandtjänst på Chalmers. Så nu ändrar jag min ingång från att skriva ingenting här till att låta [ squinch ] få vara min forskarblogg. Jag har hört att moderna forskare har det nuförtiden (ordet forskarblogg får t ex 32 500 träffar när man googlar det). Men det är naturligtvis inte (enbart) därför jag gör det, utan för att man som forskarstuderande ständigt upptäcker nya saker och för att skrivandet om det man gör utgör en viktig del av själva forskandet. Själva grundbegreppen blogg kommer ju från web log, en webb-baserad förteckning av händelser. Så för min egen skull och för den som behagar läsa: I give to you - [ squinch ] - en forskarblogg!

Molnskratt

Myntat av min kollega B.

Molnskratt - det bullrande skratt min chef använder

A. när han tycker något är roligt.

B. när han inte vill svara på en fråga

C. vid inget eller båda av ovanstående

Mer Chicago

Utsikt från Sears Tower, högsta byggnaden i Chicago (och under flera år den högsta i världen). De andra skyskraporna bli små i jämförelse, utom möjligen, Hancock building, strax till vänster om mitten. Där slutade dagen, med drinkar (en Skyscraper, naturligtvis) och det obligatoriska besöket på damtoaletten med stadens bästa utsikt.

Chicago

Södertälje nästa!

Jag har börjat jobba med Södertälje sjukhus och akutmottagningen där. Resultatet av våra workshops brukar slås in i brunt papper med ett snöre runt och transporteras hem på tåget för att noggrannare granskas, analyseras och protokollföras. Något direkt paketpapper fanns inte att tillgå den här gången. Istället slogs allt in i det där frasiga gråa pappret som man lägger på britsar. Syns den lite glänsande textiltejpen också?

Och den lite knottriga finishen kommer från regnet i Malmö...

Nybyggt

Med två veckors mellanrum har utsikten från worskhoppandet i Marmorsalen i Locums lokaler vuxit fram. Grävskopor har bytts ut mot avtäckta lekredskap och nu är det inflyttat. Nyréns har ritat bostadshuset som får väldigt nära till sitt sjukhus.

Man använder det språk man har

"Det sitter som ett bråck på fasad"

Sagt för att beskriva ett litet, utbyggt, glasat byggnadsparti av en workshopdeltagare i projektet om ny operationsavdelning på Södersjukhuset.

Workshop på akuten

Jag har en massa problem med att bilder inte visas, nu har jag minskat deras storlek rejält, hoppas det går bättre.

Nånstans mitt emellan värdeskapande tid, triage, och förkortningar som IVA, AVA och DVA bedriver vi våra brukardesigndialog-workshops om framtida om- och tillbyggnader på två större akutmottagningar. Workshop 1 blir en sammanställning av allas synpunkter på saker som fungerar bra och saker som fungerar dåligt, förslag på förbättringar och diskussioner om vad som är viktigast. I nästa Workshop arbetas det med flöden och vilka kvaliteter verksamheten ska representera. Bilder får symbolisera aktviteter och upplevelser och placeras ut i fiktiva rum som byggs upp i datorn. Här är exempel på några av de bilder som används.

Sedan, i Workshop 3, närmar man sig det konkreta och på en spelplan med färgade brickor bygger man upp lokalen utan att bry sig om var nuvarande väggar och funktioner finns. Panduro har just berikat vårt workshopkit med runda skumcirklar; "Funky Foam". De luktar lite konstigt, enligt utsago som alldeles nya golfbollar. Själv tycker jag deras lukt påminner om nåt godis jag åt för länge länge sen.

Inför den avslutande workshopen har vi, arkitekterna, gjort två synteser av projektgruppens idéer, konkreta planer som nu ska diskuteras fram till en lösning att gå vidare med.

Det här är en beskrivning av arbetsmetoden Designdialoger i tidiga skeden som min kollega Peter arbetat fram (och disputerade i 2004). Den går ut på att vi får en större inblick i verksamheten vi ska jobba med genom designworkshops med verksamhetens anställda. Genom att de får beskriva hur verksamheten går till i dag och hur de upplever att den kan förbättras skapas en gemensam plattform för hur arbetet med om- eller nybygget ska utvecklas. Vi förstår bättre vad de pratar om och de förstår bättre vad vi pratar om. Det är i alla fall tanken.

Akuten och flygplatsen

Intressant är att när man pratar om att effektivisera och förbättra förhållanden inom akuten använder man gärna liknelser med flygplan eller flygplatser. Verksamheterna verkar påminna om varandra i flera bemärkelser. En stor mängd människor ska passera. Information ska vara aktuell och kontinuerligt uppdaterad. Det kan bli snabba ändringar, förseningar och långa väntetider, vilket ännu mer kräver en enkel och tydlig information. Kommunikation och logistik inom byggnaden ska kunna fungera både som arbetsmiljö och för de tusental som varje vecka passerar igenom. Säkerheten är en viktig fråga som tack och lov ännu inte innebär att patienters bagage scannas med vätskor i plastpåsar. Röntgas gör det ändå på akuten. Material och utrustning ska finnas nära tillhands och vara påfylld. Gärna i små plomberade vagnar med hjul. I ett önskemål om hur undersökningsrummen ska utrustas förslås att utrustningen ska vara väggfast eller tak- eller vägghängd, så att man lätt kan dra ner exempelvis en syrgasmask när det behövs.
Väntetider är ett stort problem inom akutsjukvården idag. Målet är att ingen ska behöva vänta mer än 4 timmar, men det dubbla är inget ovanligt. I väntrummet har man ingen aning om var man befinner sig i kön, man vet inte hur lång tid man har kvar att vänta eller om man kanske har glömts bort. Dyker det upp patienter i livshotande tillstånd flyttas de främst i kön och väntetiden för de övriga förlängs ytterligare. Hur bra vore det inte om ens namn (eller könummer) fanns på en stor upplyst skärm där man liksom planen på en flygplats kan följa sin platsfå en preliminär tidpunkt eller en kommentar som ”DELAYED” eller ”GO TO GATE”?

När allt ens bagage är incheckat, ens handbagage säkerhetskollat, man har druckit sin dyra latte med croissant, rullat runt och ögonshoppat och slutligen nått sin gate, slår man sig ner med en dagstidning i en Exit Lounge där man kan sitta tills det är dags att borda planet. Där är man inte i vägen för någon.
Flöden inom akutmottagningar skulle behöva något liknande. Utskrivna patienter i väntan på bårtaxi eller färdtjänst ska slippa trängas med den hop som sitter i väntrummet och ännu inte har påbörjat sin färd genom vården. En akutens exit lounge efterlyses av en lokal projektledare.
I Utbildningsradions Designkontoret (vars programserie gick att beställa, fast bara på VHS, progressivt UR!) som sändes under 2006 och i repris under 2007 föreslås varje patient få ett litet välkomstpaket med information om hur akuten fungerar, hörlurar, en kudde, en filt mm (precis som i business class).

Smog

Solen skiner, men det ser ut så här vid lunchtid nere vi hamnen. Vårdis, småler en del. Damm från citytunneln, hävdar nån annan. Man brukar kunna se järnvägsstationen i den här vyn.

Och åt ett annat håll kan man se högskolan Orkanen. I vanliga fall då.

Skeden i vacker hand

Jag ska få jobba med det som kallas Tidiga skeden!

Det verkar mycket spännande och involverar workshops med videokameror, färglada kort och akutmottagningar.

Tror jag.

Återkommer med utförligare beskrivning om detta experimentella sätt att jobba med beställare när jag vet lite mer.

Glad

Perceptiv

- sagt om mig, när min studiochef förklarar varför jag får förlängd anställning på kontoret.

(Pappa tyckte jag skulle lägga in den här bilden på mig som illustration)

Gnisslar tänder

Pratade med en el-konsult idag och han refererade hela tiden till mitt uppdrag som utsmyckningen. Endast en gång sa han gestaltningen men menade samma sak. Ok, det är en liten teknikbyggnad, men för mig representerar de båda orden helt olika saker.

Jag är inte längre det jag var?

Det är söndag och jag står inför en av de största förändringarna i mitt liv på senare år. I morgon börjar jag ett nytt jobb. Efter ett liv av sovmorgnar och egen disponerad tid ska jag upp med tuppen och göra den stora majoriteten vuxna sällskap i fikapauser, övertid och lunchmöten.
Jag ser fram emot det, samtidigt som jag fasar för det. Visst har jag jobbat förut, men det har alltid varit temporärt, jag har alltid återvänt till det som jag sysslat med "egentligen" efter ett tag; nämligen att vara student. Nu är jag inte student längre, nu har jag en examen och blir anställd inom något jag (förhoppningsvis) har kompetens till. Nu behöver jag inte längre se varje ögonblick som en flykt från att ringa upp arbetsgivare och med bästa telefonrösten sälja in mig som den perfekta personen att anställa. Jag är inte längre student. Jag har definierat mig som student i 20 år och nu är jag det inte längre.

Jag fasar för det där livet där det jag lärt mig kommer att testas. Att någon ska genomskåda mig och skrattande peka på mig och säga: "Hon, hon kan ju ingenting alls!" Och jag fasar för att jag givit mig in på ett område som folk konstant kommer att ha en åsikt om. En annan än min oftast.

Men jag ser fram emot att få arbetskamrater. Och jag ser inte minst fram emot att få lön istället för den knappa ersättning a-kassan ger mig för att ingen i min närhet tipsade mig när jag sommarjobbade om att DET var rätta tiden att gå med. Det ska bli jätteskönt att kunna svara frågan: "Hur var din dag idag?" med annat än visdomsord från Doktor Phil och Oprah, eller genom att försöka återberätta en komiskhet från Vänner eller Scrubs.

Jag kommer att känna mig som någon som undercover infiltrerar ett sammanhang jag inte borde vara i.
Visst finns det restplatser kvar på någon fristående kurs?