Molnskratt

Myntat av min kollega B.

Molnskratt - det bullrande skratt min chef använder

A. när han tycker något är roligt.

B. när han inte vill svara på en fråga

C. vid inget eller båda av ovanstående

Frid i sinnet

Jag ska flytta på lördag (igen) och fick nycklarna idag. För att i lugn och ro känna in min nya lya köpte jag en Snickers och begav mig dit. När jag skulle sätta nycklarna i låset la jag märke till att det stod fel namn på dörren, varken mitt eller den förre ägarens utan Frid (som ingen av oss heter). Hade jag gått in i fel hus? Jag gick tillbaka till porten, den var rätt, det var rätt namn på listan där. Då slog det mig - det var en hälsning från någon i huset, någon som sköter namnen. En välkomsthälsning. Måhända en grannes förmaning? För alla andra som som passerade dörren skulle det vara ett namn på den som bodde där, likt jag nyss tolkat det, men för den som satt dit det, och för mig var det ju uppenbart inte det.

Mina nycklar passade. Och jag kände mig välkommen.

Opåtittad

Till skillnad från påtittad, alltså.

På Coop vid Värnhem

...finns det någon som har haft roligt. Eller är helt omedveten om att det är roligt.

Törn sumpladan

...stod det på kaffeautomaten när jag försökte trycka fram en Latte Macchiato.
Hur blir det så här?. Det går ju bevisligen att använda bokstaven m i det ena ordet, var för inte i det andra? Och bokstaven ö går bra, men inte å?
Har maskinen programmerats av någon som inte är bevandrad i det svenska språket och bara haft en slarvigt hopskriven lapp om vad det ska stå?

Dagens Word

Microsoft Words ordlistas vägar äro outgrundliga.

Sillhövda har en kyrka som i text benämns Sillhövdas kyrka.

Word understryker frågande ordet Sillhövdas och undrar om jag möjligen kan mena sillhövdats.

Jag står sillhövdat oförstående.

Hej Pappa!

Från
VISS TIDARE
till
TISS VIDARE

Ortord

Kristianopel var en gång en stad innan svenskarna kom och avskaffade den. År 2000 hade samhället 80 invånare. Det känns inte helt rätt att kalla samhället för by, men det är väl ändå ingen tätort? Vad kallar man ett mindre samhälle i formell text?

Efter att ha gått till botten med frågan kan jag nu med SCB:s defintion, lite stolt, förklara att Kristianopel är en s m å o r t.

En småort är alltså ett samhälle med 50-199 invånare såvida avståndet mellan husen inte övertiger 150 m.

Från 200 invånare och uppåt kallas det för tätort under förutsättning att det inte är mer än 200 meter mellan husen.

Och glesbygd är det bara på ett par ställen i Sverige (endast en mindre del av Småland, Öland, Gotland, västra Svealand , bitar av Roslagen och Bergslagen och större delen av Norllands inland faller inom denna definition) där det är mer än 45 minuters bilresa till närmsta tätort med över 3000 invånare.

Jag är glad att vi redde ut det här.

Bilder tagna från Kristianopels kyrka i mars i år.

Landsvägsbuss

Eller förrförrförrgårdagens ord.
Vad är det egentligen som skiljer en landsvägsbuss från en annan buss? Är andra bussar typiska stadsbussar? När vi på tåget mot Stockholm hör att resande mot Nyköping är tvungna att ta landsvägsbuss från Norrköping, småler vi lite åt ordet i vårt aircon-lokaltåg, jag och systern. Landsvägsbuss känns som ett gammalmodigt ord. Som Edvard Persson, som något stillsamt sommar och gräs vajande för vinden vid vägkanten. Men ändå ett behagligt ord. Betydligt mer förtroendeingivande än många andra resmedel.
Det var elfel i Nyköping så resten av tåget fick ta omvägen via Katrineholm. Om det nu inte hade varit så att det brann nånstans utanför Katrineholm. Passagerare från ett helt tåg lämnar de svala vagnarna och beger sig ut i den sommarvärme de flesta av oss upplevde den senaste helgen.
Just det, vi var hänvisade till landsvägsbuss.

Stormgrav

Ni har väl tid fem minuter, för en liten överraskning? säger Anders på vägen hem och svänger av från Tjurkös smala skärgårdsväg på en ännu mindre grusväg eftersom vi andra naturligtvis nickar uppmuntrande. Där, ett par hundra meter från vägen, ligger oväntat ett stort område där marken, likt en vallgrav, är urhuggen. En stormgrav, berättar Anders. På Tjurkö -Stenhuggarön i Blekinge, den yttersta av tre där de båda andra är Sturkö och Senoren (känd för sina jordgubbar och potatis), har mycket av livet cirkulerat kring sten. På den tiden när lösdriveri var straffbart skickades lösdrivarna till huggeriet för att få nått vettigt att göra. Med sin placering i Blekinge skärgård blev Tjurkö (och många andra öar) också en strategisk plats för Försvaret. För att lura fienden höggs breda vägar ut i berget. De var plana och den enklaste vägen att ta sig fram, vilket skulle leda fienden in i dem. Men gömda bakom skottgluggar, kamouflerade i landskapet, fanns blekingeborna beredda.

Ännu en hiss

Kanske är det för att jag idag också läst den här posten om gömda rum och våningar i NY i kombination med att jag just stött på begreppet Paternoster-hiss som gör att det tilltalar mig så. Jag har aldrig sett någon på riktigt, men de lär finnas i en del hus i Sverige. En mänsklig mathiss? Lite fascinerande, lite skrämmande och helt omodernt? Läs mer om paternoster-hissar här eller här, varifrån bilden är tagen. Med en sådan hiss måste man ju kunna komma åt en byggnads alla lönnutrymmen, lite som om I huvudet på John Malkovich möter C S Lewis.

En gång var jag på ett studiebesök på Kungliga Slottet i Stockholm. Där hade praktikanterna hos slottsarkitekten just hittat ett par rum som inte fanns på några ritningar, inuti en tjock mur i källaren.

Eller i höstas när vi höll på och inventerade ett skruttigt hus från mitten av 1800-talet, fullpackat med undanskuffade möbler och flagnande 70-talstapeter, och plötsligt kommer in i ett rum där någon uppenbarligen hade replokal.

SCREENCRAP

...var vad det lät som, när vi idag lärde oss allt (känns det som) om ADT 2007 och kommandot SHRINKWRAP

Scrum master

Lättrörlig projektledare i lättrörliga processer. Snarare än att planera, dela ut och instruera arbetet verkar en scrum master genom att facilitera, coacha och leda.

Tarmsköljning

Tarmsköljning på lördag innebär att ikväll ska det bara drickas örtte. Och möjligen ätas nån frukt. Jag är glad att morgondagens övningar inte gäller mig. Frukt och te kan jag ha trevligt med ändå.

Parkour och hosta

Medan det risslar, rosslar och rasslar i mina luftvägar drömmer jag om allt jag inte orkar när jag är sjuk. Efter en dokumentär på TV, Jump Britain, drömmer jag om Parkour. Ni har säkert sett det i Lätta- eller Nikereklamen. Extremsporten som innebär att på smidigaste sätt ta sig från en punkt till en annan, vare sig det är ett staket, ett hus eller en stad i vägen. Flödet. Att se arkitektur som något mer, hus som möbler, som strukturer av något annat, något att besegra. Parkour verkar vara mer än en sport. En konstform. Vem som helst kan börja, säger en av killarna i reportaget. Du bara står här och hoppar dit - så har du börjat! Det finns en mentalitet som handlar om att inte vara rädd för motgångar, övervinna hinder, nästan säga emot tyngdlagen.
Jag såg en annan dokumentär nån vecka innan, om katter, och likheterna är påtagliga. Sprången, hoppen, förmågan att ta sig uppför vertikala ytor. Slow motion-bilderna genom hoppen. Det finns till och med ett hopp i parkour som kallas för katthopp. Man är Bagheera på språng genom djungeln - Jag skull aldrig ha lämnat honom ensam! - fast det är ingen djungel, det är en betongförort, milleniumdomen eller Lasduns Royal National Theatre.

Utövare av Parkour kallas traceurer. Det hela uppstod i den franska förorten Lisse. Två av förgrundsfigurerna då, såväl som idag, är David Belle och Sebastien Foucan. (Och för ett ögonblick hör jag Catastrophe Waitress) Jag vill vara stark och smidig som en katt och röra mig över stadens hustak, hoppa mellan lyftkranar som James Bond. Glida runt hörn. Sväva över staden.
Inte sitta i en soffa och hosta.

Vagt

Är det här ett fornminne?

Stenen finns registrerad i Riksantikvarieämbetets fornminnesarkiv och kallas där för fornlämningsliknande lämning och är sedan beskriven, förutom med måttuppgifter, som Makadamslagningssten (?). Inklusive frågetecknet.

Ligger på en gräsplätt vid Revingehed.

Arkitekter emellan

Häromveckan träffade jag två killar från jobbet i foajén på Musikteatern en fredagskväll. Då uppstod diskussionen kring begreppet kollega. Kolleger var vi ju, men dessutom arbetskamrater, något som framhölls som lite närmare - vi sågs ju praktiskt taget varje dag. Kolleger, det var man med hela kåren och det sa möjligen mer om vad vi arbetade med än vem vi arbetade med. Och kanske vilken bar vi väljer vid Möllan. Där är möjligen ytterligare en benämning relevant - gamla kursare.

Gamla kursare är det begrepp jag använder för att särskilja dem av mina kolleger jag faktiskt har en närmare relation eller bekantskap med, från skolan. Det är dock ett ganska brett begrepp, det också, eftersom jag använder det i bemärkelsen "någon som jag någon gång läste en kurs ihop med" och inte nödvändigtvis dem som följt mina terminer under åren. De utgör ytterligare en undergruppering "kursare från när vi började på arkitektskolan".

Och så blir det en kort besvärad tystnad och kanske ett litet generat skratt när man inser att de som fram tills för nåt år sedan var kursare, numera kan kallas konkurrenter.

Om de inte är arbetskamrater då.

Bloggosfären

Plötsligt har alla kommit på att det är en blogg man ska ha.
Christer bloggade från rymden, kändisar som Henry och Bodil bloggar.
Politiker bloggar. Till exempel Bildt och Margot.
Världens äldsta bloggare heter Donald och är 93 år.

Man kan blogga av en massa anledningar. Om en massa olika saker.

För att berätta för släkt och vänner vad man gör på sin resa i Bagamoyo. Publicera sina foton.
Man kan ha en egen blogg men ibland låta en gästbloggare ta över.

Och arkitekturbloggarna har fullkomligt exploderat bara under de senaste månaderna. Jag håller på att sammanställa mina favoriter och återkommer inom kort med dem.

Limhamns hamn 11.53

Och så har jag lärt mig ordet Ruderatmark.

Glad

Perceptiv

- sagt om mig, när min studiochef förklarar varför jag får förlängd anställning på kontoret.

(Pappa tyckte jag skulle lägga in den här bilden på mig som illustration)