Kluring

Sedan juni sitter jag på en ny arbestplats med nya vanor och nya arbetsuppgifter. Idag, fyra veckor och en semester senare, är det inte riktigt lika nytt längre och jag är inte längre den nyaste på kontoret.

Blekinges kyrkor har fallit på min lott och dagens kluring är ett odaterat vykort med Augerums kyrka. Närifrån kan det vara?



Kyrkan invigdes 1822, men tornet tillkom inte förrän 1860. På foton daterade 1904 och 1914 är kyrkan helt vitkalkad, liksom idag, men på vykortet verkar fasaden ha mörkare färg.
Jag letar förtvivlat efter en slängd tidning i buskarna, gärna med ett datum eller en världsnyhet väl synlig, men det är förgäves.

Klonat kött och Mozart.

Det är inte lätt att hitta tid att skriva något. Men i väntan på att min skrivkramp ska släppa kan man bara luta sig tillbaka och fascineras av den värld av egendomligheter som finns på BLDGBLOG. Här behandlas begreppet arkitetur i vid bemärkelse. Just nu finns en förnämlig förteckning över gamla inlägg med märkliga frågor som:

Should we use cloned meat to pave interstate highways?
Or build whole cathedrals out of organ transplants?
Can we melt down London and use it as ink to print new cities?
Are the skyscrapers of Shanghai generating dangerous weather?

Eller:

Inbred, zombified ex-idealists stumble through pressurized undersea utopias, listening to Mozart!
Lego spaceships!
A Shopper's Guide to Urban Catastrophe!
A musical machine made entirely from windows!

Mycket nöje!

En sjöjungfru av is?

En mycket vacker dag på Gustav Adolfs Torg. K kunde inte låta bli att fotografera fontänen Öresund. Jag har funderat över om det måste vara tempererat vatten för att fontänen inte ska frysa igen när den är avstängd. Eller är den igång dygnet runt? Får kolla ikväll.

Jag gillar särskilt att isen har gjort att det ser ut som fjäll på statyns ben. Som om hon håller på att förvandlas till en sjöjungfru av havsguden med snäckan.

Feberjubel

Efter att ha fått i uppdrag att ta fram förslag på ny belysning och fler saker som kan förbättra kontorets konferensrum är det alltså helt legitimt att inredningssurfa på arbetstid.

Lite feber vore inte så dumt.

Blev tipsad om sidan hemfeber och nu har jag fullt upp med att kolla spännande länkar och prylar och drömma om vad man kunde göra med pengar man inte har.

Ny lägenhet

Jag har flyttat till en ny lägenhet. Det är det första förstahandskontraktet som jag inte delar med någon annan. En hel lägenhet som faktiskt bara är min. Bara min att hyra. Eftersom jag känner på mig att det kommer att finnas en massa saker att irritera sig över där ska jag en gång för alla berätta vad som är bra med den.

-Det är en rimlig hyra.

-Det blir bara aningens längre till jobbet.

-Den ligger om möjligt ännu närmare gymmet än där jag bodde tidigare. Och jag var där igår för första gången på tre månader.

-Det finns en ekologisk matbutik på samma gata.

-Jag får bestämma själv hur jag ska möblera.

-Det finns ett träd precis utanför fönstret så jag kommer att kunna se bladsprickningen.

-Det finns sovalkov. Jag har aldrig bott i lägenhet med sovalkov förut. Det verkar tufft, nästan som ett rum till.

-Taket möter väggen i en liten rundning som göra att man nästan inte ser var det händer. Lite fint.

-Det verkar bo en rar familj på våningen ovanför. Mamman i familjen knackade till exempel på min dörr för att snällt tipsa mig om det bara var 28 dagar i februari och att den lediga tvätttiden jag bokat i nästa vecka inte existerade.

-Huset är från 30-talet och det finns en hel del charm kvar. Fast jag skulle nog gärna... (Nej just det, bara positiva saker)

-Hyresvärden skickade faktiskt en kille som lagade gångjärnet till garderobsdörren.

-Om man föreställer sig att lägenheten ligger i Vitryssland så blir man hela tiden positivt överraskad över hur fräscht och hemvant det ändå är.

Lund vill ha en sjö!

Nu är det beslutat. Det kommer att anläggas en sjö i det snart utbyggda området vid Stora Råby, i Lunds utkant. I sex år bodde jag i Lund och saknade en sjö och nu när jag bor i Malmö kommer den. Naturligt eller onaturligt - en sjö ska det bli och de som står bakom idén talar lyriskt om kanot, bryggor, fåglar och skridsko. Som hela idén med Lund: idylliskt.

Jaså, du är arkitekt!

När jag träffar folk jag inte känner på fester och andra tillställningar och där blir tillfrågad om vad jag sysslar med har jag mötts av i huvudsak två reaktioner.

Dels den imponerade:
-Wow, arkitekt, det ville jag också bli ett tag, man jag har aldrig varit särskilt bra på att rita...
Det är lite rörande vilken stor mängd människor som lekt med tanken på att bli arkitekt. En del har sökt utan att komma in, andra har sett sig chanslösa och alls låtit bli att försöka.
För mig som överlevt sex år på arkitektskolan verkar denna reaktion, dessa människors imopnerade och ibland lite avundsjuka ansiktsuttryck, lyckligt ovetande. Det är helt fel saker att bli imponerad över. Min utbildning var inte svårare än andras. Eller rättare sagt, helt andra saker var svåra än de man föreställt sig. Den stora utmaningen ligger i att klara av de krav och de förväntningar man ställer på sig själv. Och den frustration som hänger samman med en kreativ process.

Dels finns det de som rynkar på näsan. De som jobbar inom byggsektorn, där min kår sällan står särskilt högt i kurs.
Hit hör också folk med andra negativa erfarenheter av arkitekter, privat eller i arbetslivet. Vi anses krångliga och nyckfulla. Envisa och mer inriktade på våra egna idéer än att lyssna på andra.

Här står jag handfallen och maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte var sån, men jag vet inte om det är sant. Det finns en utbredd oförmåga (och ovilja) mellan vissa yrkesgrupper att kommunicera på en bra nivå. Jag kan inte på rak arm säga vad det beror på. Kanske får respekten för nån annans kunnande stå tillbaka för rädslan att blotta sig själv och sin egen brist på specialkunskap? Kanske är det här ett tecken på att arkitekter har fjärmats från "vanliga" människor?
Vilka tror vi att vi är egentligen?

Inte Bergmans, utan min.

På onsdagskvällen dök det upp som en dunkel förkylningsvarning. Det var tyngd i huvudet och ett tryck över öronen. Ett svagt brus. Jag drog täcket över kudden och förbannade Brogatans restaurangdel. Ett par larmiga timmar med en trött kropp där var uppenbarligen ingen bra idé. Framåt småtimmarna hade bruset övergått till en ton i vänster öra. Tinnitus. Tystnaden var inte längre tystnad.
Skulle det vara så här nu, i resten av mitt liv? Kan jag göra något åt det? Finns det något jag inte borde göra i en sån här situation?
Torsdagen kom och jag kände mig oerhört sårbar för ljud av alla slag. Till min tröst insåg jag att något så lågt som grundljuden på ett kontor var tillräckligt för att dränka mitt öronljud. Bilar från gatan, datorer, låga samtal.
Jag lärde mig på internet att upp till 10% av Sveriges befolkning lider av någon form av tinnitus och att det finns folk som inte klarar av att lämna sina lägenheter på grund av de besvär de har.

Idag, nästan en vecka senare, är tonen knappt ens hörbar. Jag kan inte annat än njuta och uppskatta vilken lyx det är att kunna lyssna på ingenting. Jag sänder också en massa tankar till dem som har det värre och till Tinnituswebben som verkar vara ett vattenhål med folk som förstår.

Still going strong. And cool.

En av världens coolaste arkitekter, Oscar Niemeyer, har just fått sin senaste byggnad invigd. Det är coolt för att han vid det här laget är 97 år och jag tror att det är ännu mer imponerande än mycket av vad han gjort. Niemeyer började skissa på byggnaden, ett konserthus i Ibirapueraparken i Sao Paulo, 1951, men har hunnit med flera andra byggnader under tiden, bla fick han uppdraget att rita flera av den då ännu inte byggda staden Brasilias viktiga byggnader. Det är också coolt. Flera av hans byggnader påminner om flygande tefat och i dokumentären om honom, som har visats i SVT, finns en mycket komisk sekvens med en japansk kompositör som tonsatt Niemeyers byggnadsverk.
Vill någon tonsätta en tillbyggnad till en villa åt mig? Det vore coolt.



Bilden visar katedralen i Brasilia.

Omvänd städning

Det har snöat igen. Tunn, skir snö täcker de gråa drivor som inte haft en chans att smälta helt på två veckor. Det slaskiga smutsiga är bortstädat, eller överslätat.

För mig har städning handlat mycket om att avlägsna saker ovanpå och under; prylar, damm och skräp. Torka, sopa, sortera. Med dessa saker ur vägen kommer man fram till det egentliga lagret, det som det är meningen att man ska se.
Men naturen har idag helt enkelt skapat ett nytt lager ovanpå det gamla, lagt en ny duk ovanpå den smuliga, den lägger ett nytt golv istället för att torka upp den utspillda josen.

Fast jag jobbade en sommar som målare. Då målade vi bland annat om fikarummet på ett större bilmekanikerföretag. När de anställda kom tillbaka efter semestern hade vi gjort deras inrökta, slitna fikarum skinande rent och nymålat. Om vi hade städat? Bara så mycket att den nya färgen skulle fästa.

Alla arkitekter har svart polo.

Nej, inte på mitt kontor. Jag hade dock polo idag, fast lila. Det är en myt att alla arkitekter har hornbågade glasögon och svarta kläder (gärna polo). Det finns ett fåtal förstås, men jag är inte säker på att vi är yrkesgruppen som toppar polo-listan.
Däremot är det tydligt varför man inte har vit polo - ärmarna blir nämligen solkiga på en kvart - trots datorerna används penna och papper rätt mycket.

Storstadsdjungeln

Det är flera minusgrader när jag går till jobbet (och jag tycker om att säga "jag går till jobbet"). Snön ligger i drivor som sträcker sig från snövitt till någon sorts kaffelatteljusbrunt. På de flesta ställen är det inte alls skottat.
Jag tänker på att städer blir helt annorlunda när det kommer snö. Det händer så sällan i Malmö att någon sorts undantagstillstånd nästan uppstår. Jag inser att jag går på en stig som människor före mig har trampat upp i snön. Jag slipper pulsa.

Mitt inne i staden - en stig.

Jag är inte längre det jag var?

Det är söndag och jag står inför en av de största förändringarna i mitt liv på senare år. I morgon börjar jag ett nytt jobb. Efter ett liv av sovmorgnar och egen disponerad tid ska jag upp med tuppen och göra den stora majoriteten vuxna sällskap i fikapauser, övertid och lunchmöten.
Jag ser fram emot det, samtidigt som jag fasar för det. Visst har jag jobbat förut, men det har alltid varit temporärt, jag har alltid återvänt till det som jag sysslat med "egentligen" efter ett tag; nämligen att vara student. Nu är jag inte student längre, nu har jag en examen och blir anställd inom något jag (förhoppningsvis) har kompetens till. Nu behöver jag inte längre se varje ögonblick som en flykt från att ringa upp arbetsgivare och med bästa telefonrösten sälja in mig som den perfekta personen att anställa. Jag är inte längre student. Jag har definierat mig som student i 20 år och nu är jag det inte längre.

Jag fasar för det där livet där det jag lärt mig kommer att testas. Att någon ska genomskåda mig och skrattande peka på mig och säga: "Hon, hon kan ju ingenting alls!" Och jag fasar för att jag givit mig in på ett område som folk konstant kommer att ha en åsikt om. En annan än min oftast.

Men jag ser fram emot att få arbetskamrater. Och jag ser inte minst fram emot att få lön istället för den knappa ersättning a-kassan ger mig för att ingen i min närhet tipsade mig när jag sommarjobbade om att DET var rätta tiden att gå med. Det ska bli jätteskönt att kunna svara frågan: "Hur var din dag idag?" med annat än visdomsord från Doktor Phil och Oprah, eller genom att försöka återberätta en komiskhet från Vänner eller Scrubs.

Jag kommer att känna mig som någon som undercover infiltrerar ett sammanhang jag inte borde vara i.
Visst finns det restplatser kvar på någon fristående kurs?

En nykläckt arkitekts synpunkter.

Alla har en åsikt om arkitektur. Nästan alla har olika åsikter om arkitektur. Nästan alla har åsikter om arkitekter. Själv står man där och försöker vara diplomatisk, fast man får stå till svars för både miljonprogrammets misslyckande och postmodernismen. Eller att så mycket äldre stadsbebygglese revs och ersattes av ny "tråkig" arkitektur på 50- och 60-talen, beslut som fattades av personer(ofta inte arkitekter) som verkade ibland innan jag ens var född. Man försöker, som man ju har lärt sig, förklara att inget skeende är svartvitt och aktar sig för att kalla saker fula eller vackra, tills man inser att världen blir lite väl grå ibland.

Alla har en åsikt, det går ju inte att komma undan arkitekturen.
Det här är en nykläckt arkitekts synpunkter. På arkitektur. På arkitekter. Och på allt det som finns mittemellan.

Lukten av solsken

Idag var det visserligen minusgrader, men man kunde känna lukten av solsken när man promenerade med sin mamma genom Malmö.

Hope

Nu testar jag bara, för jag måste hinna iväg till Musikteatern och hämta ut gratisbiljetterna som Martin fixat åt oss. Jag tror nämligen inte att mamma kommer att komma fram så mycket i tid att jag kan åka med henne.