Ab-Norm

Camilla Andersson, som jag en gång läst en termin med, i Tanzania, ställer ut sitt mycket intressanta examensarbete på Arkitekturmuseet i Stockholm. Hennes arbete finns att ladda ner på hemsidan. Läs hennes skriftliga presentation. Hon har som ett experiment skapat ett hyrsehus till stor del baserat på samhällsföreteelser och statistik om könsroller, skilsmässor och misshandel i hemmet. Bygger vi för de människor som faktiskt kommer att bebo lägenheterna eller för en påhittad norm?

Hon skriver:

Är en bostad bara en neutral behållare för vardagslivet, eller har vi som arkitekter ett större ansvar än vi tror för programmeringen av ytan?

Jag har tidigare nämnt arkitektens behov av att ladda det vi gör med symbolik och här finns mycket av den varan. Camilla beskriver nya lägenheter där singelmannens sovrum har panoramafönster (prestation) och singelkvinnans sovrumsvägg är perforerad med små peep holes (förbjudet och samtidigt tillåtet), där löneskillnader får genomslag i boendeyta och en misshandlad kvinnas fönster är avskärmade för att ingen ska förstå eller ana något. Många ställningstaganden är gjorda för att påvisa hur normativ kärnfamiljen har varit i designen av bostaden. Och hur så mycket gjorts till mannens fördel.
Det ges inga svar på frågorna, Camilla betonar att hennes arbete ska ses som en visualisering av problematiken.

Arbetsmetoden är intressant och man får lust att bygga vidare på den. Tänk om våra bostäder vore mer anpassade till det vi faktiskt gör i dem? Inte till vad en viss tids politik eller forskning kommit fram till är lämpligt. Hur fria är vi att göra som vi vill? Personligen tillbringas den största delen av min tid hemma i sängen, sovandes. Varför är det det rummet vi brytt oss minst om att ta hand om i just den här lägenheten? Behöver vi ett vardagsrum när vi har säkert tre caféer, flertalet barer, tre bingohallar och flera andra kulturinstitutioner bara ett par kvarter bort? Varför har vi inte större hallar på vintern när våra jackor tar mer plats? Eller gardiner som släpper in morgonljuset, triggade av väckarklockan? Fönster dimensionerade efter hur ofta vi tittar ut ur dem? Och varför finns det inget genomgående system för att bli av med alla sladdar? Eller röststyrda lampknappar i sovrummet?

Mulige perspektiver

Förra helgen var jag på Konstmässa i Köpenhamn. Mycket tavlor. Många utställare. På det hela taget en märklig företeelse som man snabbt blev trött i huvudet av. Jag var där med mamma och Remus som ställde ut sina Tatuerade bananer.
Jag köpte en skulptur av en allvarlig ung dansk konstnär Ann Dorrit Guassora. Hon stod för några av de kanske mest arkitektoniska verken. Fotona på mitt inköp Mulige perspektiver är från hennes hemsida och gör det inte alls rättvisa. Kan ni föreställa er hur mobilen långsamt rör sig och hela tiden ändrar sig och sakta visar nya sidor av sig själv?

Än så är det långt till vår

Angeläget

Jag visste att det var nåt jag hade glömt, det låg bak i huvudet och skavde. "Det är nåt du måste göra"

Än är det kanske inte försent?

Cirkus

Fyra månader och fem IT-nördar som bestämt sig: de skulle alla må bättre av att röra lite mer på sig och äta lite bättre. Hur ska man då gå till väga? För vissa är det självklart: man väger in sig och startar en tävling på en hemsida och fortsätter göra det man alltid annars gör: hänga på YouTube och skriva syrliga kommentarer för att psyka de medtävlande i deras ansträngningar att förvandlas från blekfeta IT-nördar till glänsande strandgudar. Och visst går det att göra ett program som automatiskt sammanställer statistiken för allihop?

Med tävlingsmoment blir bantning genast underhållning, det har inte bara en TV-kanal upptäckt. Ingredienserna är bra, skulle kunna få mången producent att skrocka:

- Dagliga "confessions" inför kameran
- En tvåbarnsfar som ”inte riktigt funderat över kost innan”
- En med bruten hand
- En före detta kampsportare
- En med bagaget fullt av ledord från Gillian McKeith, Paulún och Stenåldersdito

Och alla med övertygelsen om att just de har bäst förutsättningar att vinna tävlingen. Samt en önskan om att skapa en cirkus.

Följ den rafflande tävlingen på http://geekbeach2007.wordpress.com/

Komma hem

Det är inte alla som kan komma hem till ett tapetserat trapphus. Det är inte alla som dessutom har originaltapeten från 1981 kvar.

Det här är vår tapet.

I vår trappkorridor.

Prima kvalitet.

Bloggar om arkitektur

När jag först upptäckte att det fanns något som hette bloggar hittade jag inga arkitekturbloggar på svenska. Senare, när jag bestämde mig för att prova själv, var jag fortfarande ganska ensam. Sen hände någonting och jag tror det hände under hösten 2006, ganska sent. Det nästan exploderade. Idag kan man tillbringa flera timmar med att läsa om arkitektur i bloggosfären.
Man fullkomligt tävlar i att vara först om nyheter och tipsa om vad andra skrivit om detsamma. Följer man en sidas länklista kan man raskt förlytta sig över världen och hamna i allt från professionellt skrivna, läsvärda bloggar till "dagens kvällsmat" och "roliga saker Lillan sa igår".

En del återvänder jag gärna till. Här följer mina favoriter i arkitekturgenren.

BLDGBLOG - Jag har nämnt det förut, men det här är min solklara favorit. Väl uppdaterad och mycket underhållande att läsa. Architectural Conjecture, Urban Speculation, Landscape Futures är ledorden och leder ibland till intervjuer med personligheter i branchen, ibland till fotografier av övergivna tunnelbanestationer eller påhittade städer i filmer. Geoff Manaugh skriver bloggen och är också en medlem av Archinect.

Tätt efter följer den flitigt bloggande Erik Berg på APPROXIMATION. Han är arkitektstudent vid Chalmers och skriver om politik, teknologi och arkitektur från ett rödgrönt perspektiv. Erik ligger även bakom Arkitekturbloggen.se. och den något inslumrade Poetryfromabove.

Jag blir mer förtjust ju mer jag läser. Dessutom befinner sig Erik för tillfället i Kenya och läser LTH:s kurs Arkitektur i extrema miljöer (som jag läste 2003!).

Inte lika ofta kollar jag in Tidskriften Arkitekturs blogg. När tidskriften en gång om månaden landar på dörrmattan hinner jag alltsomoftast bara läsa de korta notiserna i början av tidningen. Ibland är de till och med de mest intressanta. Nu finns de i uppdaterad form på nätet, i stort sett dagligen. Lite opersonlig, men ofta dagsfärsk, information om tävlingar, böcker och andra nyheter. Special är de filmer som inte sällan dyker upp. Men det verkar nästan inte vara nån som läser. Aldrig att det kommenteras. (Där ligger till och med Squinch före!) Jo, vi är ett konservativt släkte, arkitekter, dessutom är tidskriften Arkitetur lite "fin" - så det är möjligt att det inte går hem med bloggar i den läsekretsen.

A daily dose of architecture har jag just upptäckt och vet inte så mycket om än. De är beskrivna som "(Almost) Daily architectural musings from New York City". Trots namnet kommer dosens innehåll från hela världen.

Architecture & Morality låter ju hemskt intressant, men jag har inte riktigt greppat vad det handlar om. Samvete i byggbranchen? Politiskt planeringsansvar? Eftersom det är mer artiklar än notiser om Musings on Architecture, Urbanism, Politics, Economics and Religion har jag ännu inte fördjupat mig. Men jag ska.

Metrozoe håller sig däremot kortare och bloggaren Mark beskriver bloggen: Very, very short essays on architecture and furniture design and sometimes Philadelphia posted every couple of weeks.

Just nu kan man bygga sitt eget tibetanska tempel. Metrozoe är ännu outforskad mark, men redan den här posten tar upp ett ämne som ständigt borde diskuteras - Vad är arkitektens uppgift?

Life without buildings lovar intressanta notiser mer om, än utan, byggnader...

Om man ännu inte är mätt på att läsa om arkitekturbloggar på nätet bör man gå in på Archiblog som sammanställer ett par arkitektur- och desigbloggars senaste poster på en och samma sida.

Vagt

Är det här ett fornminne?

Stenen finns registrerad i Riksantikvarieämbetets fornminnesarkiv och kallas där för fornlämningsliknande lämning och är sedan beskriven, förutom med måttuppgifter, som Makadamslagningssten (?). Inklusive frågetecknet.

Ligger på en gräsplätt vid Revingehed.

Rosens Feng Shui

Rosor är röda
Liksom lingonmos
Men ingen föda
Rosen är en ros

Magen utgör mänskans lag,
skönhet sätts på undantag
Själen har det illa ställt,
men också den kan dö av svält

Tror ni kanske människan
Utan skönhet leva kan
Även ögat måste vi
ge någonting att bita i

Folk som bor i fula hus
Handlar i en ful butik
Ser på tevens fula ljus
och hör på ful musik

Jobbar i en ful fabrik
Sover på en ful schäslong
Lär sig göra ful batik
och går på ful betong

Till en lika ful perrong,
sätter upp en ful persienn
vid sin fula plåtbalkong
med särskilt ful antenn

hör på ful musik igen
i sin fula apparat
-dom kan lida mer än den
som inte har nån mat

Tror ni kanske människan
utan skönhet leva kan
Själen har det illa ställt,
men också den kan dö av svält

(H Alfredsson & T Danielsson)

En av de mer begripliga delarna av Feng Shui är att man inte ska omge sig av saker man inte tycker om, för då mår man inte bra. Det låter självklart. Eller hur?

Arkitekter emellan

Häromveckan träffade jag två killar från jobbet i foajén på Musikteatern en fredagskväll. Då uppstod diskussionen kring begreppet kollega. Kolleger var vi ju, men dessutom arbetskamrater, något som framhölls som lite närmare - vi sågs ju praktiskt taget varje dag. Kolleger, det var man med hela kåren och det sa möjligen mer om vad vi arbetade med än vem vi arbetade med. Och kanske vilken bar vi väljer vid Möllan. Där är möjligen ytterligare en benämning relevant - gamla kursare.

Gamla kursare är det begrepp jag använder för att särskilja dem av mina kolleger jag faktiskt har en närmare relation eller bekantskap med, från skolan. Det är dock ett ganska brett begrepp, det också, eftersom jag använder det i bemärkelsen "någon som jag någon gång läste en kurs ihop med" och inte nödvändigtvis dem som följt mina terminer under åren. De utgör ytterligare en undergruppering "kursare från när vi började på arkitektskolan".

Och så blir det en kort besvärad tystnad och kanske ett litet generat skratt när man inser att de som fram tills för nåt år sedan var kursare, numera kan kallas konkurrenter.

Om de inte är arbetskamrater då.

Bloggosfären

Plötsligt har alla kommit på att det är en blogg man ska ha.
Christer bloggade från rymden, kändisar som Henry och Bodil bloggar.
Politiker bloggar. Till exempel Bildt och Margot.
Världens äldsta bloggare heter Donald och är 93 år.

Man kan blogga av en massa anledningar. Om en massa olika saker.

För att berätta för släkt och vänner vad man gör på sin resa i Bagamoyo. Publicera sina foton.
Man kan ha en egen blogg men ibland låta en gästbloggare ta över.

Och arkitekturbloggarna har fullkomligt exploderat bara under de senaste månaderna. Jag håller på att sammanställa mina favoriter och återkommer inom kort med dem.

På väg

Det är något särskilt med att röra sig på stan under morgontimmarna. Innan affärerna har öppnat. Inte bara ljuset och skånetrafikens busstäthet, utan det att alla människor har något särskilt för sig. Vid många andra tillfällen på dygnet finns det folk som driver, hänger eller bara får tiden att gå. Men inte så här dags. Har man inget för sig kan man lika gärna vända sig på andra sidan och sova lite till.

Tittente

En disig morgon med en grå förmiddag blev en förvånande solig eftermiddag lagom till att vi igår skulle ut och reka i en by med det förtjusande namnet Tittente (- uttalas Tittenté vilket lär komma från tätt intill och det är precis så husen ligger i förhållande till varandra). Vi trampade runt på åkrar och vägrenar som tidigare varit gammal sjöbotten, hela tiden iakttagna av någon av alla byns hästar. För att inte tala om folk bakom gardiner och vid brevlådor.

Och trots kalla kamerafingrar var det åtminstorne tre tillfällen då jag tänkte:

Vår!?

Innan snön föll

Det är bara utsikten från en bar vid Möllan, bilden tagen med mobilen, men det är nåt med ljuset och färgerna som gör att det känns som scenografi. Man skulle inte bli förvånad om någon brast ut i sång eller om en mängd dansare i kulörta tights virvalde förbi.

Skjut inte pianisten!

Kari Molin på DN.se skriver:

Att en del fackförbund än idag upprörs över detta har i sin tur upprört förre finansministern Kjell-Olof Feldt som tycker de skjuter pianisten.

Det handlar om Mona igen och en gammal a-kassesänkning som hamnade på hennes bord i början av 1990-talet, men det är inte henne det handlar om här utan uttrycket att skjuta pianisten. Jag hade faktiskt aldrig hört det förut och bestämde mig för att kolla upp vad det betydde egentligen. Det verkar vara besläktat med "Skjut inte budbäraren" men där det i budbärarfallet är ganska tydligt varför man skulle ge sig på en oskyldig budbärare med dåliga nyheter är det inte lika tydligt vad man (felaktigt) skulle låta pianisten stå till svars för. En googling visar att uttrycket används i samband med flera uttryck.

Man kan alltså (inte) skjuta pianisten för att:
- pianot är ostämt
- kompositören skrivit fel noter

- det är ett illa komponerat verk
- musiken är dålig

- man inte gillar melodin

och lite fint:

- han gör så gott han kan

På en del ställen antyds att dirigenten är det svarta fåret istället.

Så finns det vissa som antyder att orsaken till uppståndelsen helt enkelt är att pianisten spelar falskt. Fast det är väl då det börjar bli relevant att faktiskt lägga skulden på pianisten...

Tycker särskilt mycket om den förklaring jag fick av Martin som berättade att han alltid föreställt sig en scen på en saloon i vilda västern. Alla skjuter vilt om kring sig, utom barpianisten som mitt i virrvarret fortsätter spela för att upprätthålla någon form av ordning.

Men då kom du.

Mona Sahlin är aktuell som ny partiledare för Socialdemokraterna. Jag visste redan innan att hon som 7-åring startade Svenska Barbieklubben, men att hon dessutom var ett stort Bruce Springsteenfan hade jag ingen aning om. Så stort fan att hon inför hans konsert 2002 skrev en krönika/öppet brev till honom. Läs brevet och föreställ er henne som partiledare. Jag får en inte helt oäven bild.

Foto: Martin Olsson

Hår och arkitektur

Efter ett besök hos frisören igår måste jag bara berätta om min frisör Annika på Capo. Hon åker så ofta hon kan på inspirerande kurser i London. De är ruskigt dyra så det blir på sin höjd nån gång om året. Jag har inte helt klart för mig hur kurserna går till men jag föreställer mig att de sker som kombinationer av master class och egna övnngar. Lärarna är folk som inte sysslar med något annat än att utveckla klipptekniker, trender och frisyrer. Hårkonstnärer. Senaste kursen, fick jag berättat för mig, hade fokuserat på arkitektur.
Jag såg genast en välkammad sadeltaksfrisyr framför mig och fick Annika att ta en paus i min klippning och hämta laptopen med foton från senaste besöket. Konceptet var tack och lov inte så bokstavligt, utan handlade mer om att inspireras av det skulpturala i arkitekturen. Hon slängde sig med referenser till Calatrava och Frank O Gehry så jag blev alldeles imponerad. Med lite god vilja kunde man tydligen överföra många av arkitekturens delar till frisyrer. Den blanka reflekterande metallen i Guggenheimmuséet i Bilbao kunde representeras av metallictoningar och Calatravas förslag till minnesmärke vid ground Zero blev en väldigt uppfluffad snedlugg.

Annika, om du läser det här, kan du inte skicka en bild så folk förstår?

Arkitekter pratar ofta om att abstrahera former ur verkligheten. Det kan resultera i symbolik som ibland blir så långsökt att den blir omöjlig att förstå för den oinvigde. Men här är det alltså någon som abstraherar och tolkar våra abstraktioner. Fascinerande och lärorikt.

Una Giornata Particolare

Är det ok att tycka att det är fantastiskt roligt att fylla år? Jag vill att det ska vara en alldeles särskild dag. Alla vardagliga vanliga saker jag gör görs med en guldkant. Jag kan titta på människor omkring mig, som i sin ovisshet behandlar dagen som vilken som helst, och tänka: -De vet inte att det är min födelsedag idag!

Det talas så mycket om kriser förknippade med ålder och det är möjligt att det ligger något i det, men idag vill jag inte alls tänka på det. Idag handlar inte om att bli äldre som något negativt. Jag får istället en anledning att bjuda folk på jobbet på hembakat och alldeles särskilda sms och mejl kommer just idag.

I'm 29 and I'm proud!

Skeden i vacker hand

Jag ska få jobba med det som kallas Tidiga skeden!

Det verkar mycket spännande och involverar workshops med videokameror, färglada kort och akutmottagningar.

Tror jag.

Återkommer med utförligare beskrivning om detta experimentella sätt att jobba med beställare när jag vet lite mer.