Alla arkitekter har svart polo.

Nej, inte på mitt kontor. Jag hade dock polo idag, fast lila. Det är en myt att alla arkitekter har hornbågade glasögon och svarta kläder (gärna polo). Det finns ett fåtal förstås, men jag är inte säker på att vi är yrkesgruppen som toppar polo-listan.
Däremot är det tydligt varför man inte har vit polo - ärmarna blir nämligen solkiga på en kvart - trots datorerna används penna och papper rätt mycket.

Storstadsdjungeln

Det är flera minusgrader när jag går till jobbet (och jag tycker om att säga "jag går till jobbet"). Snön ligger i drivor som sträcker sig från snövitt till någon sorts kaffelatteljusbrunt. På de flesta ställen är det inte alls skottat.
Jag tänker på att städer blir helt annorlunda när det kommer snö. Det händer så sällan i Malmö att någon sorts undantagstillstånd nästan uppstår. Jag inser att jag går på en stig som människor före mig har trampat upp i snön. Jag slipper pulsa.

Mitt inne i staden - en stig.

Jag är inte längre det jag var?

Det är söndag och jag står inför en av de största förändringarna i mitt liv på senare år. I morgon börjar jag ett nytt jobb. Efter ett liv av sovmorgnar och egen disponerad tid ska jag upp med tuppen och göra den stora majoriteten vuxna sällskap i fikapauser, övertid och lunchmöten.
Jag ser fram emot det, samtidigt som jag fasar för det. Visst har jag jobbat förut, men det har alltid varit temporärt, jag har alltid återvänt till det som jag sysslat med "egentligen" efter ett tag; nämligen att vara student. Nu är jag inte student längre, nu har jag en examen och blir anställd inom något jag (förhoppningsvis) har kompetens till. Nu behöver jag inte längre se varje ögonblick som en flykt från att ringa upp arbetsgivare och med bästa telefonrösten sälja in mig som den perfekta personen att anställa. Jag är inte längre student. Jag har definierat mig som student i 20 år och nu är jag det inte längre.

Jag fasar för det där livet där det jag lärt mig kommer att testas. Att någon ska genomskåda mig och skrattande peka på mig och säga: "Hon, hon kan ju ingenting alls!" Och jag fasar för att jag givit mig in på ett område som folk konstant kommer att ha en åsikt om. En annan än min oftast.

Men jag ser fram emot att få arbetskamrater. Och jag ser inte minst fram emot att få lön istället för den knappa ersättning a-kassan ger mig för att ingen i min närhet tipsade mig när jag sommarjobbade om att DET var rätta tiden att gå med. Det ska bli jätteskönt att kunna svara frågan: "Hur var din dag idag?" med annat än visdomsord från Doktor Phil och Oprah, eller genom att försöka återberätta en komiskhet från Vänner eller Scrubs.

Jag kommer att känna mig som någon som undercover infiltrerar ett sammanhang jag inte borde vara i.
Visst finns det restplatser kvar på någon fristående kurs?

En nykläckt arkitekts synpunkter.

Alla har en åsikt om arkitektur. Nästan alla har olika åsikter om arkitektur. Nästan alla har åsikter om arkitekter. Själv står man där och försöker vara diplomatisk, fast man får stå till svars för både miljonprogrammets misslyckande och postmodernismen. Eller att så mycket äldre stadsbebygglese revs och ersattes av ny "tråkig" arkitektur på 50- och 60-talen, beslut som fattades av personer(ofta inte arkitekter) som verkade ibland innan jag ens var född. Man försöker, som man ju har lärt sig, förklara att inget skeende är svartvitt och aktar sig för att kalla saker fula eller vackra, tills man inser att världen blir lite väl grå ibland.

Alla har en åsikt, det går ju inte att komma undan arkitekturen.
Det här är en nykläckt arkitekts synpunkter. På arkitektur. På arkitekter. Och på allt det som finns mittemellan.