Vårsol

När solen skiner som den gör idag blir man glad. Vi är så mottagliga för lite sol så här års. Världen blir lite vackare. Till och med annars fula miljöer framstår som trevligare med lite vårsol. Solbelyst skräp blir nästan charmigt. Ett litet tag till. Innan vi och våra sinnen hunnit vänja oss vid ljuset och ser att det belyser just skräpet. Och skräpet ser ännu skräpigare ut än det gjorde från början.

Kristianopels kyrka

Kristianopels kyrka har en annorlunda kormålning.

Berlin

Vy från Hannes och Magdas lägenhetsfönster i Berlin.

Hus-såpa

Den dagliga hussåpan för tillfället är House MD. Hus i samma bemärkelse som i husläkare eller husgud. Och allt det här var inte menat att vara arkitektigt ordvitsigt från början, det bara föll sig så...
House är en tvserie om en grupp läkare som i varje avsnitt tar sig an ett medicinskt mysterium. Dr Gregory House, spelad av Hugh Laurie, är karaktären framför de andra. Att Laurie är britt kan man inte ana om man inte redan vet. Dr House ödslar inga vänligheter, är cynisk, asocial och hävdar att alla ljuger, särskilt patienter. Sakta växer ändå sympatierna med karaktären. Eller som en av de andra läkarna en gång säger: Du gör inte saker för att vara snäll eller för att man ska. Utan för att det är rätt.

En avskald scenografi med mycket glas och suggestiva färgåtergivningar förstärker House-världen. Och i sjukhusets matsal hänger Kartell-lampan Icon, i orange. Precis som i vårt vardagsrum!

Är det månne att jag jobbar så mycket med akutmottagningar som gör mig extra engagerad i såna här serier? Nåväl, igår refererade i alla fall arbetsgruppen på Mölndals Akutmottagning till serien. "Såna persienner som de har i Doktor House". Bra, då kan jag med gott samvete se en säsong till.

Fram med fältkikaren

Apropå konsulter, om du nån gång har undrat över vad det är du ser på natthimlen ska du definitivt gå in här. Till skillnad från sidans skandinaviska grannar (.dk och .no) presenteras här tecken av ett helt annat slag. Astronomen, tillika min morbror, Staffan Söderhjelm förklarar hur du ska hitta till pågående himlafenomen. I mars har man faktiskt möjlighet att se både Venus, Saturnus och Jupiter.

Bild och text från Astrokonsult.se berättar om stjärnan Spica nära till höger om månskäran på morgonen den 28 november 2005. Nere till vänster (över grannhusets tak) syns också planeten Jupiter.

Konsultbranschen

Vi är konsulter. Inom teknik, miljö och arkitetkur, heter det.
W på jobbet tillhör de som varit med länge i branschen. Han berättade hur han en gång i tiden blev utsedd till konsult av chefen. Det var nämligen bara konsulten som fick skriva under ritningar. Konsulten hade dessutom 4 semesterdagar mer och 2500 kr i utblidningsmedel lades undan varje år, för att användas till kurser, litteratur och studieresor.
Konsulten var den fina titeln. Man kunde vara överkonsult också. Lite som konsul.
Generalkonsult vore fint. Det hade nog beställaren gillat.

Det är något skönt allmänt över ordet. Konsulten dyker upp som räddaren i nöden. Att konsulter sen har rykte om sig att krångla till saker och ta betalt för det är nog bara rättvist. Man kan alltid skylla på konstulten.

Smog

Solen skiner, men det ser ut så här vid lunchtid nere vi hamnen. Vårdis, småler en del. Damm från citytunneln, hävdar nån annan. Man brukar kunna se järnvägsstationen i den här vyn.

Och åt ett annat håll kan man se högskolan Orkanen. I vanliga fall då.

Tarmsköljning

Tarmsköljning på lördag innebär att ikväll ska det bara drickas örtte. Och möjligen ätas nån frukt. Jag är glad att morgondagens övningar inte gäller mig. Frukt och te kan jag ha trevligt med ändå.

Parkour och hosta

Medan det risslar, rosslar och rasslar i mina luftvägar drömmer jag om allt jag inte orkar när jag är sjuk. Efter en dokumentär på TV, Jump Britain, drömmer jag om Parkour. Ni har säkert sett det i Lätta- eller Nikereklamen. Extremsporten som innebär att på smidigaste sätt ta sig från en punkt till en annan, vare sig det är ett staket, ett hus eller en stad i vägen. Flödet. Att se arkitektur som något mer, hus som möbler, som strukturer av något annat, något att besegra. Parkour verkar vara mer än en sport. En konstform. Vem som helst kan börja, säger en av killarna i reportaget. Du bara står här och hoppar dit - så har du börjat! Det finns en mentalitet som handlar om att inte vara rädd för motgångar, övervinna hinder, nästan säga emot tyngdlagen.
Jag såg en annan dokumentär nån vecka innan, om katter, och likheterna är påtagliga. Sprången, hoppen, förmågan att ta sig uppför vertikala ytor. Slow motion-bilderna genom hoppen. Det finns till och med ett hopp i parkour som kallas för katthopp. Man är Bagheera på språng genom djungeln - Jag skull aldrig ha lämnat honom ensam! - fast det är ingen djungel, det är en betongförort, milleniumdomen eller Lasduns Royal National Theatre.

Utövare av Parkour kallas traceurer. Det hela uppstod i den franska förorten Lisse. Två av förgrundsfigurerna då, såväl som idag, är David Belle och Sebastien Foucan. (Och för ett ögonblick hör jag Catastrophe Waitress) Jag vill vara stark och smidig som en katt och röra mig över stadens hustak, hoppa mellan lyftkranar som James Bond. Glida runt hörn. Sväva över staden.
Inte sitta i en soffa och hosta.