Ny lägenhet

Jag har flyttat till en ny lägenhet. Det är det första förstahandskontraktet som jag inte delar med någon annan. En hel lägenhet som faktiskt bara är min. Bara min att hyra. Eftersom jag känner på mig att det kommer att finnas en massa saker att irritera sig över där ska jag en gång för alla berätta vad som är bra med den.

-Det är en rimlig hyra.

-Det blir bara aningens längre till jobbet.

-Den ligger om möjligt ännu närmare gymmet än där jag bodde tidigare. Och jag var där igår för första gången på tre månader.

-Det finns en ekologisk matbutik på samma gata.

-Jag får bestämma själv hur jag ska möblera.

-Det finns ett träd precis utanför fönstret så jag kommer att kunna se bladsprickningen.

-Det finns sovalkov. Jag har aldrig bott i lägenhet med sovalkov förut. Det verkar tufft, nästan som ett rum till.

-Taket möter väggen i en liten rundning som göra att man nästan inte ser var det händer. Lite fint.

-Det verkar bo en rar familj på våningen ovanför. Mamman i familjen knackade till exempel på min dörr för att snällt tipsa mig om det bara var 28 dagar i februari och att den lediga tvätttiden jag bokat i nästa vecka inte existerade.

-Huset är från 30-talet och det finns en hel del charm kvar. Fast jag skulle nog gärna... (Nej just det, bara positiva saker)

-Hyresvärden skickade faktiskt en kille som lagade gångjärnet till garderobsdörren.

-Om man föreställer sig att lägenheten ligger i Vitryssland så blir man hela tiden positivt överraskad över hur fräscht och hemvant det ändå är.

Lund vill ha en sjö!

Nu är det beslutat. Det kommer att anläggas en sjö i det snart utbyggda området vid Stora Råby, i Lunds utkant. I sex år bodde jag i Lund och saknade en sjö och nu när jag bor i Malmö kommer den. Naturligt eller onaturligt - en sjö ska det bli och de som står bakom idén talar lyriskt om kanot, bryggor, fåglar och skridsko. Som hela idén med Lund: idylliskt.

Jaså, du är arkitekt!

När jag träffar folk jag inte känner på fester och andra tillställningar och där blir tillfrågad om vad jag sysslar med har jag mötts av i huvudsak två reaktioner.

Dels den imponerade:
-Wow, arkitekt, det ville jag också bli ett tag, man jag har aldrig varit särskilt bra på att rita...
Det är lite rörande vilken stor mängd människor som lekt med tanken på att bli arkitekt. En del har sökt utan att komma in, andra har sett sig chanslösa och alls låtit bli att försöka.
För mig som överlevt sex år på arkitektskolan verkar denna reaktion, dessa människors imopnerade och ibland lite avundsjuka ansiktsuttryck, lyckligt ovetande. Det är helt fel saker att bli imponerad över. Min utbildning var inte svårare än andras. Eller rättare sagt, helt andra saker var svåra än de man föreställt sig. Den stora utmaningen ligger i att klara av de krav och de förväntningar man ställer på sig själv. Och den frustration som hänger samman med en kreativ process.

Dels finns det de som rynkar på näsan. De som jobbar inom byggsektorn, där min kår sällan står särskilt högt i kurs.
Hit hör också folk med andra negativa erfarenheter av arkitekter, privat eller i arbetslivet. Vi anses krångliga och nyckfulla. Envisa och mer inriktade på våra egna idéer än att lyssna på andra.

Här står jag handfallen och maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte var sån, men jag vet inte om det är sant. Det finns en utbredd oförmåga (och ovilja) mellan vissa yrkesgrupper att kommunicera på en bra nivå. Jag kan inte på rak arm säga vad det beror på. Kanske får respekten för nån annans kunnande stå tillbaka för rädslan att blotta sig själv och sin egen brist på specialkunskap? Kanske är det här ett tecken på att arkitekter har fjärmats från "vanliga" människor?
Vilka tror vi att vi är egentligen?

Inte Bergmans, utan min.

På onsdagskvällen dök det upp som en dunkel förkylningsvarning. Det var tyngd i huvudet och ett tryck över öronen. Ett svagt brus. Jag drog täcket över kudden och förbannade Brogatans restaurangdel. Ett par larmiga timmar med en trött kropp där var uppenbarligen ingen bra idé. Framåt småtimmarna hade bruset övergått till en ton i vänster öra. Tinnitus. Tystnaden var inte längre tystnad.
Skulle det vara så här nu, i resten av mitt liv? Kan jag göra något åt det? Finns det något jag inte borde göra i en sån här situation?
Torsdagen kom och jag kände mig oerhört sårbar för ljud av alla slag. Till min tröst insåg jag att något så lågt som grundljuden på ett kontor var tillräckligt för att dränka mitt öronljud. Bilar från gatan, datorer, låga samtal.
Jag lärde mig på internet att upp till 10% av Sveriges befolkning lider av någon form av tinnitus och att det finns folk som inte klarar av att lämna sina lägenheter på grund av de besvär de har.

Idag, nästan en vecka senare, är tonen knappt ens hörbar. Jag kan inte annat än njuta och uppskatta vilken lyx det är att kunna lyssna på ingenting. Jag sänder också en massa tankar till dem som har det värre och till Tinnituswebben som verkar vara ett vattenhål med folk som förstår.

Still going strong. And cool.

En av världens coolaste arkitekter, Oscar Niemeyer, har just fått sin senaste byggnad invigd. Det är coolt för att han vid det här laget är 97 år och jag tror att det är ännu mer imponerande än mycket av vad han gjort. Niemeyer började skissa på byggnaden, ett konserthus i Ibirapueraparken i Sao Paulo, 1951, men har hunnit med flera andra byggnader under tiden, bla fick han uppdraget att rita flera av den då ännu inte byggda staden Brasilias viktiga byggnader. Det är också coolt. Flera av hans byggnader påminner om flygande tefat och i dokumentären om honom, som har visats i SVT, finns en mycket komisk sekvens med en japansk kompositör som tonsatt Niemeyers byggnadsverk.
Vill någon tonsätta en tillbyggnad till en villa åt mig? Det vore coolt.



Bilden visar katedralen i Brasilia.

Omvänd städning

Det har snöat igen. Tunn, skir snö täcker de gråa drivor som inte haft en chans att smälta helt på två veckor. Det slaskiga smutsiga är bortstädat, eller överslätat.

För mig har städning handlat mycket om att avlägsna saker ovanpå och under; prylar, damm och skräp. Torka, sopa, sortera. Med dessa saker ur vägen kommer man fram till det egentliga lagret, det som det är meningen att man ska se.
Men naturen har idag helt enkelt skapat ett nytt lager ovanpå det gamla, lagt en ny duk ovanpå den smuliga, den lägger ett nytt golv istället för att torka upp den utspillda josen.

Fast jag jobbade en sommar som målare. Då målade vi bland annat om fikarummet på ett större bilmekanikerföretag. När de anställda kom tillbaka efter semestern hade vi gjort deras inrökta, slitna fikarum skinande rent och nymålat. Om vi hade städat? Bara så mycket att den nya färgen skulle fästa.