Jag är inte längre det jag var?

Det är söndag och jag står inför en av de största förändringarna i mitt liv på senare år. I morgon börjar jag ett nytt jobb. Efter ett liv av sovmorgnar och egen disponerad tid ska jag upp med tuppen och göra den stora majoriteten vuxna sällskap i fikapauser, övertid och lunchmöten.
Jag ser fram emot det, samtidigt som jag fasar för det. Visst har jag jobbat förut, men det har alltid varit temporärt, jag har alltid återvänt till det som jag sysslat med "egentligen" efter ett tag; nämligen att vara student. Nu är jag inte student längre, nu har jag en examen och blir anställd inom något jag (förhoppningsvis) har kompetens till. Nu behöver jag inte längre se varje ögonblick som en flykt från att ringa upp arbetsgivare och med bästa telefonrösten sälja in mig som den perfekta personen att anställa. Jag är inte längre student. Jag har definierat mig som student i 20 år och nu är jag det inte längre.

Jag fasar för det där livet där det jag lärt mig kommer att testas. Att någon ska genomskåda mig och skrattande peka på mig och säga: "Hon, hon kan ju ingenting alls!" Och jag fasar för att jag givit mig in på ett område som folk konstant kommer att ha en åsikt om. En annan än min oftast.

Men jag ser fram emot att få arbetskamrater. Och jag ser inte minst fram emot att få lön istället för den knappa ersättning a-kassan ger mig för att ingen i min närhet tipsade mig när jag sommarjobbade om att DET var rätta tiden att gå med. Det ska bli jätteskönt att kunna svara frågan: "Hur var din dag idag?" med annat än visdomsord från Doktor Phil och Oprah, eller genom att försöka återberätta en komiskhet från Vänner eller Scrubs.

Jag kommer att känna mig som någon som undercover infiltrerar ett sammanhang jag inte borde vara i.
Visst finns det restplatser kvar på någon fristående kurs?