När jag först flyttade till Malmö bodde jag ett tag inte så långt från Nobeltorget. Allt som hände och som skiljde sig från vad jag var van vid i Lund blev "typiskt Malmö". En förvånansvärt stor del av dem jag kände i Malmö bodde just i mina nya kvarter där. Hörnbutikerna, gatstenarna, ja till och med sommaren kändes typiskt Malmö. Sedan hamnade jag i Rörsjöstan och Värnhem. Rörsjöstan är också typiskt Malmö i det att det är en liten enklav med särskild karaktär, att det håller på att utvecklas till något annat än vad det var. Värnhem däremot upplevde jag som ännu mer typiskt Malmö. Hattaffärer och falafelsställen blandat med sushi och bowling. Torkad frukt och bortglömda bakomkvarter.
Ett litet tag bodde jag på Ronnebygatan i vad som nog räknas till västra sorgenfri, i ett hyreshus som ingen verkade bry sig om. Där lagades flaggande plastmattor med nubb och dörrhandtagen lossnade när man försökte stänga dörren. Det här kändes nästan inte som Sverige, tänkte jag. Skulle väl vara Malmö då. Men typiskt? Jo kanske.
När jag bodde mittemellan Möllevångstorget och Triangeln befann jag mig verkligen i händelsernas centrum. Barer, konserter och andra evenemang skedde precis runt (eller på!) hörnet. En natt hörde vi två tjejer springa ikapp någon som tagit deras väska och en taxichaufför kom till deras undsättning, folk ropade saker från balkongen. Sen kom polisen. Nedanför vårt sovrumsfönster. Sånt hände aldrig i Lund. Typiskt Malmö.
Nu bekantar jag mig med Slottstaden, mina nya kvarter. Käppastaden. Jo, det är mycket folk med käpp. Folk med käpp eller folk med hund. Här är begravningsbyråer och blomsteraffärer och träd på gatorna. Mycket folk ute och rör sig, stiliga hus, saker runt hörnet. Slottstaden känns också som typiskt Malmö!
Men så hittade jag det här. Det här är väl ändå typiskt Malmö? I vilket fall som helst är det en oemotståndlig blogg.
Kan det vara så att jakten efter typiskheter har en inbyggd förväntan att bli emotsagd - nej, nej, det här är typiskt? Och det här?
Vad är typiskt Malmö?
