Att en del fackförbund än idag upprörs över detta har i sin tur upprört förre finansministern Kjell-Olof Feldt som tycker de skjuter pianisten.
Det handlar om Mona igen och en gammal a-kassesänkning som hamnade på hennes bord i början av 1990-talet, men det är inte henne det handlar om här utan uttrycket att
skjuta pianisten. Jag hade faktiskt aldrig hört det förut och bestämde mig för att kolla upp vad det betydde egentligen. Det verkar vara besläktat med "
Skjut inte budbäraren" men där det i budbärarfallet är ganska tydligt varför man skulle ge sig på en oskyldig budbärare med dåliga nyheter är det inte lika tydligt vad man (felaktigt) skulle låta pianisten stå till svars för. En
googling visar att uttrycket används i samband med flera uttryck.
Man kan alltså (inte) skjuta pianisten för att:
- pianot är ostämt
- kompositören skrivit fel noter
- det är ett illa komponerat verk
- musiken är dålig
- man inte gillar melodin
och lite fint:
- han gör så gott han kan
På en del ställen antyds att dirigenten är det svarta fåret istället.
Så finns det vissa som antyder att orsaken till uppståndelsen helt enkelt är att pianisten spelar falskt. Fast det är väl då det börjar bli relevant att faktiskt lägga skulden på pianisten...
Tycker särskilt mycket om den förklaring jag fick av Martin som berättade att han alltid föreställt sig en scen på en saloon i vilda västern. Alla skjuter vilt om kring sig, utom barpianisten som mitt i virrvarret fortsätter spela för att upprätthålla någon form av ordning.
En disig morgon med en grå förmiddag blev en förvånande solig eftermiddag lagom till att vi igår skulle ut och reka i en by med det förtjusande namnet Tittente (- uttalas Tittenté vilket lär komma från tätt intill och det är precis så husen ligger i förhållande till varandra). Vi trampade runt på åkrar och vägrenar som tidigare varit gammal sjöbotten, hela tiden iakttagna av någon av alla byns hästar. För att inte tala om folk bakom gardiner och vid brevlådor.
