Gudomlighet

Jag hade fått i uppgift att ordna studiebesök på eftermiddagen innan den årliga julefrokosten i Köpenhamn. Efter att ha jagat det nyaste nya på de senaste studiebesöken, fick kontoret istället besöka betydligt äldre byggnadsverk. Lite hoppades jag också att frambringa nån form av julstämning. Vi tog oss genom historien bakåt genom att börja med ett besök på Turning Torso Gallery (2006-2007). Sedan korsade vi sundet och besökte Bagsværd Kirke av Jørn Utzon (1976), Grundtvigskirken av PV Jensen Klint(1921-40), Nikolaj kirke och deras utställning med modern finsk foto- och videokonst (återuppbyggd renässans) och avslutade med CF Hansens ståtliga Vor Frue Kirke (1811-29) innan vi förvirrade oss ner i Sankt Gertrud klosters källargångar för att hitta vårt långbord och julebuffén.

Trots det milda men strålande soliga vädret infann sig nog lite julefrid i VorFruekirke där kantorn höll på att öva och rummet var fyllt av orgeltoner (på ett annat sätt än i Gruntvigskirken, där kantorn höll på att stämma orgeln) ända till organistens mobil ringde och musiken fick ett abrupt slut.

(FDe två fotona av Grundtvigskirkens solbelysta tegelmurar och Utzons kyrksal är tagna av P Kinn)

Nästan bättre än visionen

Den ljussatta vattenarkaden vid högskolan är Malmö Stads julkort i år!

(se mitt inlägg 13 nov)

Gnisslar tänder

Pratade med en el-konsult idag och han refererade hela tiden till mitt uppdrag som utsmyckningen. Endast en gång sa han gestaltningen men menade samma sak. Ok, det är en liten teknikbyggnad, men för mig representerar de båda orden helt olika saker.

Utsikt från ett fönster

Arkitekten igen

"Vad fint det ser ut! Men det är nåt som inte stämmer, det är inte gräs mellan husen i verkligheten - det är lera! "

Jo, jag gick och såg Arkitekten på Intiman i Malmö häromdagen.
Jag såg arkitekten Leo stå och försvara vad har ritade för 25 år sedan, fumlande med frågan om hur stor del av ansvaret för vad området är idag som är hans fel. Jag såg honom prata förbi sin hustru, försöka nå sina barn som nattetid sökte bekräftelse på skumma toaletter och motorvägsvägkanter.

Igår såg jag det igen, även om det bara var en trailer till filmen The Architect, baserad på David Greigs manus, med bl a Isabella Rosselini i en av rollerna. Ett manus som visserligen hade potential men inte riktigt lyckades bli angeläget med Malmö dramatiska teater har kanske en större chans i Hollywood?

Borren Anna

Hon heter Anna
Anna heter hon

...och med en hastighet av 83 cm i timmen ska hon tillsammans med Katrin borra, skrapa och hacka sig fram i 4, 5 kilometer kalksten under Malmö för att vi ska spara ett par minuter i restid till Köpenhamn. Och för att Malmö ska få känna sig som storstad.

10 positiva tankar från UN Studio

1. Arkitekten som koordinator och nätverkande expert har ersatt byggmästaren i byggandet av publika byggnader. En grundläggande kunskap om de globala, postindustriella och starkt urbana platser som numer är aktuella är minst lika viktigt som kunskap om den lokala situationen.

2. Modernismens rigida dogmer är ifrågasatta. Vi har utnyttjat vår kunskap om tid och rum för att utöka vårt förstående för strukturer, krafter och organisationer.

3. Innovation finns! Inser man att nytänkande bara uppstår när flera människor, vägledda av subliminalt kommunicerade signaler, samtidigt tänker samma tanke och rör sig åt samma håll får man möjligheten att frigöra sig från sitt varumärke.

4. Arkitekter åldras med värdighet. Tiden går fort medan du utvecklar ditt tema men precis som för filosoferna har många av våra bästa vänner varit döda i 2000 år.

5a: Tack gode gud att arkitektur inte är konst. Arkitekter har inte lika många självpåtvingade regler som konstnärer. Det faktum att vi har en klient med krav på användbarhet ekonomi och konstruktion gör allt så mycket lättare.

5b: Tack gode gud att arkitektur är konst. Eller åtminstone nästan. Arkitektur är ett mellanting av konst och en flygplats. Vi behöver utveckla ett sätt att förstå flygplatsens globaliserade kapitalistiska logistik med hjälp av sociologi, ekonomi och geografi. Men statistiken ger ingen direkt koppling mellan dessa fenomen och byggd form, till syvende och sist får man ta upp penseln och måla med information.

Arkitekten vid sitt ritbord 1893

6. Arkitekturens sanna natur finns inte längre i objektet utan i mötet mellan arkitekten, projektet och publiken. Arkitektur kan förstås som en oändlig live performance. De må klaga, men de kan inte fly.

7. Det ödmjuka och underdåniga dragen i arkitektens relation till Klienten är inget att skämmas för. Vi behöver alla någon som berättar vad vi ska göra.

8. Arkitekturens praktik innehar en privilegierad ställning i kapitalismens värld. Hur bra, dålig eller medioker du än är kan du alltid falla tillbaka på dina påtagliga färdigheter och din unika expertis.

9. Businessynsättet på arkitektur som en delkomponent i en byggprocess må förefalla oattraktivt, men tvingar oss till nya sätt att ta kontroll över situationen. Annars kan det hända att du får stå för ett resultat som är fruktansvärt pinsamt. Fast förr eller senare skulle det ha hänt ändå.

10 a: Gläd dig åt att du aldrig kommer att bli kändis. Om du anpassar din person och gärning efter media tappar du all kulturell mening.

10 b: Var däremot inte blyg! Arkitektur tar stor plats, så det minsta du kan göra är att säga något med den. Det är byggplatschefens roll att vara den okände hjälten och arkitektens att vara den desperata pladdraren, fylld av smarta idéer.

Via Frans referat.

Lotten

Vi gick ungefär tre år ihop på arkitektskolan i Lund. Sedan har vi farit åt olika håll. Nu har hon lagt arkitektandet på hyllan och gett sig in i klädindustrin med märket CMIG. Med en ständigt (verkar det som) leende modell, oerhört rutinerad och proffsig för sin ålder, saluför Lotten sina kläder via nätet.

Norge

Jag är i Norge över helgen och hälsar på nyligen utvandrade L i Oslo. Han är full av analyser av landet och staden och människorna. Oslo påminner om Washington och Lissabon, menar han. Vi knatar runt små trånga backar med trähus, promenerar längs den forsande älven och dricker drinkar i baren på 21:a våningen i Sas Radissons, kanske inte sky-, men iallafall skrapa.

Jag går runt och småler åt stavningar på skyltar, stavningar som ofta ligger närmare det fonetiska än vad svenska ord gör. Det är lite mindre julskyltat än Malmö, men samma ljumma väder. Däremot vimlar det av folk i tomtekostymer, på torg, i gathörn eller bara väntandes på bussen.

Det verkar finnas akut brist på akademiker av alla möjliga slag i Norge just nu, arkitekter inte minst. Och ortopedingenjörer, har jag hört.

Mjölnarens bästa vän?

Väderbjörnen


-litet djur, under löpstenen vid axeln som vingarna sitter fast i, på en holländsk väderkvarn.

Motvillig modell

Det är alltid bra att ha människor på fotografier, tyckte fotografen och lät Ellen motvilligt posera vid dokumentationen av Elleholms putsade korsvirkeskyrka 1924.

En utrotningshotad miljö?

Igår upptäckte jag en ny del av Malmö - Limhamns hamn. Jag har varit ute på Ön vid Friskis och Svettis tidigare, men aldrig tagit mig bakom staketet och in bland fiskebåtarna.

Levande , gjyttrigt och oväntat iallafall för mig.

Bredvid de stora verken hänger fiskarna sina nät på tork och just runt hörnet från ett jättelikt, misslyckat hotell ligger ett litet fiskrökeri. Men så är det ofta i Malmö - tvära kast.

Solen sken och jag tror det blåste mindre än vanligt.

Och över alltihopa vakar Öresundbron. (Äsch, det där lät som en mäklarformulering i en lägenhetsannons.)

(foton tagna av H Näsström)

Memories of a summer

I somras var vi i Berlin för första gången. Ja, jag har visserligen tillbringat fyra timmar på en tågstation i Berlin i väntan på ett tåg som skulle ta oss tillbaka till Sverige från en tur i Vitryssland 1996 och det var visserligen mycket minnesvärt, men det är inte om detta det här handlar. Jag var måhända inte i Berlin för första gången, men jag var i Berlin som om det var första gången. Jag hade en lista på saker jag borde göra, saker jag måste göra och saker jag ville göra, sånt man ska göra -första gången i Berlin.
Jag hade också fått en mycket informell lista över platser jag borde besöka eller uppleva. Från en helt okänd människa, en bekants bekant, fick jag följande inspirerande tips mejlade:

ta bruna-linjen från alexanderplatz till frankfurt tor, gå söder ut på
warschauer str. på vänster sida finns det en ställe som säljer halloumi. be om en "halloumi mit knoblauch sås". köp en kaffi efteråt. det är också gott.
gå på frankfurteralle, känn skalan. stort.
Astro har röd inredning i rymd design och är trevligt. man får plastmynt?

På grunberger str mellan Warschauer str och kreutziger finns det en
strandbar med palmer och sand på golvet. helt sjuk. säljer jättestora drinkar, känns som att vara i accapulco. ett måste. kul! köp en strawberrydakery eller pinacolada.
här skulle arthur russell hängt.
om du vill gå på en farlig technoklubb med grindpunk och crust och
drumnbass ska du gå till RAW, den ligger vid spree, gå på Stralauer alle öster ut från warschauer str och sen ner till spree.
jorden-går-under-stämning.
lite knarkigt och smutsigt. den öppnar på natten och håller på till
morgonen.

..på andra sidan spree finns det även en dyr och lyxig houseklubb, bara
till att gå över bron till kreutzberg. inte så trevlig. men fin utsikt.
..om du gick över bron kan du gå mot Scheisches Tor. innan tunnelbanan (som går i luften) finns det ett lite ödehus på vänster sida. här är det en indiesvartklubb! sjukt bra! gå in på gården på baksidan och ner för trappan. hash, färglada tyger och funk? hemmagjord bar och festival-i-småland-stämning.
härligt.

Och ett par sidor till. Hastigt ihopslängt, men så fyllt av smaker och lukter!Första gången jag läste igenom det blev jag alldeles varm av glädje. Det är ju såna här tips man vill ha! Jag blev oerhört sugen på att åka direkt och tillbringa betydligt flera dagar där än vad som var tänkt. Jag blir fortfarande alldeles bubblig av skratt när jag läser det och även om vi inte hittade en bråkdel av det som nämndes gick vi hela tiden runt med känslan av att det fanns outforskade fantastiska ställen precis runt hörnet.

Här är några de fantastiska ställen vi faktiskt besökte:

De vet var jag bor

Om jag vill hitta vägbeskrivning till någon jag känner söker jag numera alltid på nätet antingen hos Eniro eller hitta.se. Hitta.se har oftast bättre koll. Om man till exempel söker på min adress hos Eniro, erkänner de att adressen finns, men inte gatan, de visar en punkt mitt inne i ett kvarter.

Hitta.se medger också att min gata finns, men vill inte heller rita ut den, MEN visar ett foto på min entré. Det är nästan så man förväntar sig att se sig själv stå där framför grinden och vinka. Och det går en kall kår längs med ryggraden...

Om man verkligen behöver få reda på hur gatan går får man se till att sidan visar flygfoto (eniro) eller sattelitbild (hitta.se).

Nästan arkitekt bra grund för litterära priser

Årets nobelpristagare, Orhan Pamuk, läste tydligen tre år på arkitektutbildningen i Istanbul innan han bestämde sig för att bli författare.

Och han är inte ensam, det är flera som kommit till insikt om vad de egentligen vill göra under sin arkitektutbildning.

Arundhati Roy, författare till bland annat De små tingens Gud, har också en halv arkitektutbildning i ryggen. Hon vann ett annat fint pris 1997.

Orhan Pamuk vid sitt arbetsbord. Pyssel: Hitta katten!

Vattenarkad

Framför nya lärarhögskolan Orkanen, eller Hulken som den skämtsamt kallas (mest för att den är stor och grön, antar jag), sprutas numera vatten ut från kajen ner i hamnbassängen. Bilden ovan är ett collage jag ombads göra i april i år, när jag jobbade på Sydväst arkitektur och Landskap. Nu är det verklighet. Jag ska uta och ta ett nytt foto på lunchen idag.

---

Det är inget lysande fotoväder. Och rätt som det var la vattnet av och det fanns inget kvar att fotografera. Ett par bilder fick jag ändå, samt blöta fötter. En annan gång ska jag fotografera i bättre väder och försöka få till en skymningsbild. Vattenstrålarna är nämligen ljussatta på kvällen.

Ändå, verkligheten överträffar knappast visionen.

2-271 271 idéer för Malmö

Hur ser övriga 271 269 malmöbor på stadens framtid?

Utställning på Malmö stadsbibliotek:

En interaktiv utställning om stadsutveckling och planering. Upptäck Malmös dolda platser och hjälp oss att skapa en livligare stad!
Examensarbeten i Arkitektur av Åsa Bjerndell & Maria Teder, 16/11 - 14/12 Balkongen plan 2, Malmö Stadsbibliotek
Vernissage torsdag 16/11 kl 18:30
Hur ser övriga 271 269 malmöbor på stadens framtid? Lördagen den 18/11 och 9/12 finns vi på plats kl. 12-16 för att ta del av era idéer och synpunkter.

Scrolla längst ner på den här sidan så hittar ni mer information

Dagens ord

Parallellepipedisk.

Arkitekter på teater

Häromkvällen var jag inbjuden att delta i en förhandstitt på Malmö Dramatiska Teaters kommande uppsättning av David Greigs pjäs Arkitekten. Teatern har på sistone valt att rikta sig till särskilda yrkesgrupper och bjuda in till öppna repetitioner. Tidigare lär Malmös hotelreceptionister och flamencodansare ha bjudits in till föreställningar om just deras kår. I förra veckan var det alltså dags för arkitekterna, ett modigt val, skulle jag säga, utan att ha någon som helst erfarenhet av hotelreceptionister, men att på scen skildra ett yrke framför en grupp absoluta experter på området, experter som dessutom GÄRNA tycker saker om det mesta, kräver mod. Men hellre möta sina kritiker under arbetets gång än när produkten är färdigbearbetad, kan man tänka.
Ihop med blandade kolleger fick vi vin och snittar i Intimans foajé. Sedan förklarade dramaturgen tankarna bakom att sätta upp just den här pjäsen och sedan bjöds vi av regissören Ragnar Lyth in i salongen för att bevittna en scen. Ragnar Lyth gav sig på en parallell mellan sitt och vårt arbete: vi ligger bakom konceptet och processen, men sedan är det någon annan som förverkligar projektet, bygger det, spelar det...
Inte så tokigt.
Vi fick se en scen med fyra skådespelare som just släppt manus. Tanken var att vi skulle komma med kommentarer utifrån våra erfarenheter som arkitekter, kommentarer som de kunde ta till sig och använda i det fortsatta arbetet. Som helhet gav publiken sitt godkännande, med beröm till och med, men någon kritisk kollega kommenterade det schablonmässiga i att huvudrollsinnehavaren hade en skrynklig linnekostym.
Personligen väcktes teaterminnen till liv och jag ville vara med, ville jobba med texten och genomgå processen mot färdig föreställning.

Vi fick varsin fribiljett till de kommande förställningarna och jag kommer med all säkerhet att gå. Någon som vill följa med?

Astroturf

På trappan till sakristian till Fridlevstad kyrka ligger en dörrmatta av plast. Och mossa.

Arkitekter på film - Hejdå Älskling!

Arkitektkåren är inte helt ovanlig på film. Hittills har vi dock fått nöja oss med biroller som manusförfattaren tar till när huvudpersonens karaktär och liv behöver etableras för publiken. Arkitekterna på vita duken är huvudrollernas pojkvänner och flickvänner, potentiella dejter eller framgångsrika släktingar vars hus eller lägenhet man kan låna. Arkitektyrket används när någon ska framställas i ett lagom kreativt och statusgivande skimmer. Skymtande nånstans i bakgrunden försjunkna över ett ritbord eller förbiskyndande med ett ritrör över axeln på väg till ett viktigt möte: Hejdå Älskling, vi ses i nästa vecka, när min deadline är över. Det verkar inte lika tacksamt att skapa dramatik kring arkitektens liv som kring den skandalomsusade journalistens, inte lika socialt engagerande som lärarens och definitivt inte lika spännande som arkeologens eller akutläkarens. Politiker och poliser verkar också stå högt i kurs bland manusförfattare.

Mikael Persbrandts självmordsgrubblande och bilkörande arkitekt i Dag och natt var visserligen en huvudroll, men hans yrke spelade likväl samma biroll som tidigare: små accessoarer och statusmärken för att skapa karaktären av framgång utan att vara för spektakulär.
Ser däremot fram mot att snart se Jude Law spela landskapsarkitekt i filmen Breaking and Entering med manus och regi av Anthony Minghella som bland annat ligger bakom filmer som Den engelska patienten och Åter till Cold Mountain .

Höst

Dyrköpta vyer

Fågelinfluensan känns idag som ett överspelat problem, men än är det inte över för våra små flygande vänner. Läste i en artikel från tidskriften Audubon om hur farlig glasarkitekturen är för fåglar. Man tror att mellan 100 miljoner och en miljard fåglar dör varje år av att störtdyka in i glasrutor bara i Nordamerika.
"Glass is one of the world's great bird killers, rivaled only by habitat destruction and perhaps cats", säger en av de intervjuade ornitologerna i artikeln. Inte bara storslagna glasfasader på bibliotek och soluppgångsreflekterande glasskyskrapor i världens storstäder utgör ett hot, även vanliga villor blir dödsfällor när fåglar i full fart flyger mot vad de tror är högan sky eller bara en genväg genom en byggnad.
Som arkitekt vill man förstås veta vilken roll man har i det här. Stor uppenbarligen. Hur bygger man då fågelvänligt?
Att komma runt problemet är inte lätt. Det klassiska knepet med en fågelsiluett klistrad på glasytan visar sig problematiskt då man måste klistra relativt många för att fåglarna ska notera dem. Bäst verkar täta mönster av prickar eller ränder fungera. Det finns också glas med betydligt lägre reflektionsförmåga, olika grader av genomskinlighet med "frostade" mönster och på en del ställen har man framgångsrikt vinklat glasytorna något neråt så att de speglar marken istället för himmelen.
"Designers deal with trade-offs all the time. This is the kind of challenge a good architect would revel in." avslutar Chris Barry (chef inom Pilkington Glass i Toledo, Ohio) och sammanfattar lite fint hur viktigt det är att se saker som utmaningar istället för hinder.


Hela artikeln hittar du här.

Och fågeln på bilden har ingenting med artikeln att göra, den är en glad duva vid Värnhem.

Rent klotter

Läste i Sydsvenskan om Paul Curtis som under namnet Moose skriver meddelanden på ytor i offentliga miljöer genom att skrubba underlaget rent med en trasa eller borste. Är det här vandalism? Myndigheterna blir förvirrade men lämnar honom ifred.

Mer om honom här.

Kluring

Sedan juni sitter jag på en ny arbestplats med nya vanor och nya arbetsuppgifter. Idag, fyra veckor och en semester senare, är det inte riktigt lika nytt längre och jag är inte längre den nyaste på kontoret.

Blekinges kyrkor har fallit på min lott och dagens kluring är ett odaterat vykort med Augerums kyrka. Närifrån kan det vara?



Kyrkan invigdes 1822, men tornet tillkom inte förrän 1860. På foton daterade 1904 och 1914 är kyrkan helt vitkalkad, liksom idag, men på vykortet verkar fasaden ha mörkare färg.
Jag letar förtvivlat efter en slängd tidning i buskarna, gärna med ett datum eller en världsnyhet väl synlig, men det är förgäves.

Klonat kött och Mozart.

Det är inte lätt att hitta tid att skriva något. Men i väntan på att min skrivkramp ska släppa kan man bara luta sig tillbaka och fascineras av den värld av egendomligheter som finns på BLDGBLOG. Här behandlas begreppet arkitetur i vid bemärkelse. Just nu finns en förnämlig förteckning över gamla inlägg med märkliga frågor som:

Should we use cloned meat to pave interstate highways?
Or build whole cathedrals out of organ transplants?
Can we melt down London and use it as ink to print new cities?
Are the skyscrapers of Shanghai generating dangerous weather?

Eller:

Inbred, zombified ex-idealists stumble through pressurized undersea utopias, listening to Mozart!
Lego spaceships!
A Shopper's Guide to Urban Catastrophe!
A musical machine made entirely from windows!

Mycket nöje!

En sjöjungfru av is?

En mycket vacker dag på Gustav Adolfs Torg. K kunde inte låta bli att fotografera fontänen Öresund. Jag har funderat över om det måste vara tempererat vatten för att fontänen inte ska frysa igen när den är avstängd. Eller är den igång dygnet runt? Får kolla ikväll.

Jag gillar särskilt att isen har gjort att det ser ut som fjäll på statyns ben. Som om hon håller på att förvandlas till en sjöjungfru av havsguden med snäckan.

Feberjubel

Efter att ha fått i uppdrag att ta fram förslag på ny belysning och fler saker som kan förbättra kontorets konferensrum är det alltså helt legitimt att inredningssurfa på arbetstid.

Lite feber vore inte så dumt.

Blev tipsad om sidan hemfeber och nu har jag fullt upp med att kolla spännande länkar och prylar och drömma om vad man kunde göra med pengar man inte har.

Ny lägenhet

Jag har flyttat till en ny lägenhet. Det är det första förstahandskontraktet som jag inte delar med någon annan. En hel lägenhet som faktiskt bara är min. Bara min att hyra. Eftersom jag känner på mig att det kommer att finnas en massa saker att irritera sig över där ska jag en gång för alla berätta vad som är bra med den.

-Det är en rimlig hyra.

-Det blir bara aningens längre till jobbet.

-Den ligger om möjligt ännu närmare gymmet än där jag bodde tidigare. Och jag var där igår för första gången på tre månader.

-Det finns en ekologisk matbutik på samma gata.

-Jag får bestämma själv hur jag ska möblera.

-Det finns ett träd precis utanför fönstret så jag kommer att kunna se bladsprickningen.

-Det finns sovalkov. Jag har aldrig bott i lägenhet med sovalkov förut. Det verkar tufft, nästan som ett rum till.

-Taket möter väggen i en liten rundning som göra att man nästan inte ser var det händer. Lite fint.

-Det verkar bo en rar familj på våningen ovanför. Mamman i familjen knackade till exempel på min dörr för att snällt tipsa mig om det bara var 28 dagar i februari och att den lediga tvätttiden jag bokat i nästa vecka inte existerade.

-Huset är från 30-talet och det finns en hel del charm kvar. Fast jag skulle nog gärna... (Nej just det, bara positiva saker)

-Hyresvärden skickade faktiskt en kille som lagade gångjärnet till garderobsdörren.

-Om man föreställer sig att lägenheten ligger i Vitryssland så blir man hela tiden positivt överraskad över hur fräscht och hemvant det ändå är.

Lund vill ha en sjö!

Nu är det beslutat. Det kommer att anläggas en sjö i det snart utbyggda området vid Stora Råby, i Lunds utkant. I sex år bodde jag i Lund och saknade en sjö och nu när jag bor i Malmö kommer den. Naturligt eller onaturligt - en sjö ska det bli och de som står bakom idén talar lyriskt om kanot, bryggor, fåglar och skridsko. Som hela idén med Lund: idylliskt.

Jaså, du är arkitekt!

När jag träffar folk jag inte känner på fester och andra tillställningar och där blir tillfrågad om vad jag sysslar med har jag mötts av i huvudsak två reaktioner.

Dels den imponerade:
-Wow, arkitekt, det ville jag också bli ett tag, man jag har aldrig varit särskilt bra på att rita...
Det är lite rörande vilken stor mängd människor som lekt med tanken på att bli arkitekt. En del har sökt utan att komma in, andra har sett sig chanslösa och alls låtit bli att försöka.
För mig som överlevt sex år på arkitektskolan verkar denna reaktion, dessa människors imopnerade och ibland lite avundsjuka ansiktsuttryck, lyckligt ovetande. Det är helt fel saker att bli imponerad över. Min utbildning var inte svårare än andras. Eller rättare sagt, helt andra saker var svåra än de man föreställt sig. Den stora utmaningen ligger i att klara av de krav och de förväntningar man ställer på sig själv. Och den frustration som hänger samman med en kreativ process.

Dels finns det de som rynkar på näsan. De som jobbar inom byggsektorn, där min kår sällan står särskilt högt i kurs.
Hit hör också folk med andra negativa erfarenheter av arkitekter, privat eller i arbetslivet. Vi anses krångliga och nyckfulla. Envisa och mer inriktade på våra egna idéer än att lyssna på andra.

Här står jag handfallen och maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte var sån, men jag vet inte om det är sant. Det finns en utbredd oförmåga (och ovilja) mellan vissa yrkesgrupper att kommunicera på en bra nivå. Jag kan inte på rak arm säga vad det beror på. Kanske får respekten för nån annans kunnande stå tillbaka för rädslan att blotta sig själv och sin egen brist på specialkunskap? Kanske är det här ett tecken på att arkitekter har fjärmats från "vanliga" människor?
Vilka tror vi att vi är egentligen?

Inte Bergmans, utan min.

På onsdagskvällen dök det upp som en dunkel förkylningsvarning. Det var tyngd i huvudet och ett tryck över öronen. Ett svagt brus. Jag drog täcket över kudden och förbannade Brogatans restaurangdel. Ett par larmiga timmar med en trött kropp där var uppenbarligen ingen bra idé. Framåt småtimmarna hade bruset övergått till en ton i vänster öra. Tinnitus. Tystnaden var inte längre tystnad.
Skulle det vara så här nu, i resten av mitt liv? Kan jag göra något åt det? Finns det något jag inte borde göra i en sån här situation?
Torsdagen kom och jag kände mig oerhört sårbar för ljud av alla slag. Till min tröst insåg jag att något så lågt som grundljuden på ett kontor var tillräckligt för att dränka mitt öronljud. Bilar från gatan, datorer, låga samtal.
Jag lärde mig på internet att upp till 10% av Sveriges befolkning lider av någon form av tinnitus och att det finns folk som inte klarar av att lämna sina lägenheter på grund av de besvär de har.

Idag, nästan en vecka senare, är tonen knappt ens hörbar. Jag kan inte annat än njuta och uppskatta vilken lyx det är att kunna lyssna på ingenting. Jag sänder också en massa tankar till dem som har det värre och till Tinnituswebben som verkar vara ett vattenhål med folk som förstår.

Still going strong. And cool.

En av världens coolaste arkitekter, Oscar Niemeyer, har just fått sin senaste byggnad invigd. Det är coolt för att han vid det här laget är 97 år och jag tror att det är ännu mer imponerande än mycket av vad han gjort. Niemeyer började skissa på byggnaden, ett konserthus i Ibirapueraparken i Sao Paulo, 1951, men har hunnit med flera andra byggnader under tiden, bla fick han uppdraget att rita flera av den då ännu inte byggda staden Brasilias viktiga byggnader. Det är också coolt. Flera av hans byggnader påminner om flygande tefat och i dokumentären om honom, som har visats i SVT, finns en mycket komisk sekvens med en japansk kompositör som tonsatt Niemeyers byggnadsverk.
Vill någon tonsätta en tillbyggnad till en villa åt mig? Det vore coolt.



Bilden visar katedralen i Brasilia.

Omvänd städning

Det har snöat igen. Tunn, skir snö täcker de gråa drivor som inte haft en chans att smälta helt på två veckor. Det slaskiga smutsiga är bortstädat, eller överslätat.

För mig har städning handlat mycket om att avlägsna saker ovanpå och under; prylar, damm och skräp. Torka, sopa, sortera. Med dessa saker ur vägen kommer man fram till det egentliga lagret, det som det är meningen att man ska se.
Men naturen har idag helt enkelt skapat ett nytt lager ovanpå det gamla, lagt en ny duk ovanpå den smuliga, den lägger ett nytt golv istället för att torka upp den utspillda josen.

Fast jag jobbade en sommar som målare. Då målade vi bland annat om fikarummet på ett större bilmekanikerföretag. När de anställda kom tillbaka efter semestern hade vi gjort deras inrökta, slitna fikarum skinande rent och nymålat. Om vi hade städat? Bara så mycket att den nya färgen skulle fästa.

Alla arkitekter har svart polo.

Nej, inte på mitt kontor. Jag hade dock polo idag, fast lila. Det är en myt att alla arkitekter har hornbågade glasögon och svarta kläder (gärna polo). Det finns ett fåtal förstås, men jag är inte säker på att vi är yrkesgruppen som toppar polo-listan.
Däremot är det tydligt varför man inte har vit polo - ärmarna blir nämligen solkiga på en kvart - trots datorerna används penna och papper rätt mycket.

Storstadsdjungeln

Det är flera minusgrader när jag går till jobbet (och jag tycker om att säga "jag går till jobbet"). Snön ligger i drivor som sträcker sig från snövitt till någon sorts kaffelatteljusbrunt. På de flesta ställen är det inte alls skottat.
Jag tänker på att städer blir helt annorlunda när det kommer snö. Det händer så sällan i Malmö att någon sorts undantagstillstånd nästan uppstår. Jag inser att jag går på en stig som människor före mig har trampat upp i snön. Jag slipper pulsa.

Mitt inne i staden - en stig.

Jag är inte längre det jag var?

Det är söndag och jag står inför en av de största förändringarna i mitt liv på senare år. I morgon börjar jag ett nytt jobb. Efter ett liv av sovmorgnar och egen disponerad tid ska jag upp med tuppen och göra den stora majoriteten vuxna sällskap i fikapauser, övertid och lunchmöten.
Jag ser fram emot det, samtidigt som jag fasar för det. Visst har jag jobbat förut, men det har alltid varit temporärt, jag har alltid återvänt till det som jag sysslat med "egentligen" efter ett tag; nämligen att vara student. Nu är jag inte student längre, nu har jag en examen och blir anställd inom något jag (förhoppningsvis) har kompetens till. Nu behöver jag inte längre se varje ögonblick som en flykt från att ringa upp arbetsgivare och med bästa telefonrösten sälja in mig som den perfekta personen att anställa. Jag är inte längre student. Jag har definierat mig som student i 20 år och nu är jag det inte längre.

Jag fasar för det där livet där det jag lärt mig kommer att testas. Att någon ska genomskåda mig och skrattande peka på mig och säga: "Hon, hon kan ju ingenting alls!" Och jag fasar för att jag givit mig in på ett område som folk konstant kommer att ha en åsikt om. En annan än min oftast.

Men jag ser fram emot att få arbetskamrater. Och jag ser inte minst fram emot att få lön istället för den knappa ersättning a-kassan ger mig för att ingen i min närhet tipsade mig när jag sommarjobbade om att DET var rätta tiden att gå med. Det ska bli jätteskönt att kunna svara frågan: "Hur var din dag idag?" med annat än visdomsord från Doktor Phil och Oprah, eller genom att försöka återberätta en komiskhet från Vänner eller Scrubs.

Jag kommer att känna mig som någon som undercover infiltrerar ett sammanhang jag inte borde vara i.
Visst finns det restplatser kvar på någon fristående kurs?

En nykläckt arkitekts synpunkter.

Alla har en åsikt om arkitektur. Nästan alla har olika åsikter om arkitektur. Nästan alla har åsikter om arkitekter. Själv står man där och försöker vara diplomatisk, fast man får stå till svars för både miljonprogrammets misslyckande och postmodernismen. Eller att så mycket äldre stadsbebygglese revs och ersattes av ny "tråkig" arkitektur på 50- och 60-talen, beslut som fattades av personer(ofta inte arkitekter) som verkade ibland innan jag ens var född. Man försöker, som man ju har lärt sig, förklara att inget skeende är svartvitt och aktar sig för att kalla saker fula eller vackra, tills man inser att världen blir lite väl grå ibland.

Alla har en åsikt, det går ju inte att komma undan arkitekturen.
Det här är en nykläckt arkitekts synpunkter. På arkitektur. På arkitekter. Och på allt det som finns mittemellan.