Parkour och hosta

Medan det risslar, rosslar och rasslar i mina luftvägar drömmer jag om allt jag inte orkar när jag är sjuk. Efter en dokumentär på TV, Jump Britain, drömmer jag om Parkour. Ni har säkert sett det i Lätta- eller Nikereklamen. Extremsporten som innebär att på smidigaste sätt ta sig från en punkt till en annan, vare sig det är ett staket, ett hus eller en stad i vägen. Flödet. Att se arkitektur som något mer, hus som möbler, som strukturer av något annat, något att besegra. Parkour verkar vara mer än en sport. En konstform. Vem som helst kan börja, säger en av killarna i reportaget. Du bara står här och hoppar dit - så har du börjat! Det finns en mentalitet som handlar om att inte vara rädd för motgångar, övervinna hinder, nästan säga emot tyngdlagen.
Jag såg en annan dokumentär nån vecka innan, om katter, och likheterna är påtagliga. Sprången, hoppen, förmågan att ta sig uppför vertikala ytor. Slow motion-bilderna genom hoppen. Det finns till och med ett hopp i parkour som kallas för katthopp. Man är Bagheera på språng genom djungeln - Jag skull aldrig ha lämnat honom ensam! - fast det är ingen djungel, det är en betongförort, milleniumdomen eller Lasduns Royal National Theatre.

Utövare av Parkour kallas traceurer. Det hela uppstod i den franska förorten Lisse. Två av förgrundsfigurerna då, såväl som idag, är David Belle och Sebastien Foucan. (Och för ett ögonblick hör jag Catastrophe Waitress) Jag vill vara stark och smidig som en katt och röra mig över stadens hustak, hoppa mellan lyftkranar som James Bond. Glida runt hörn. Sväva över staden.
Inte sitta i en soffa och hosta.