Jaså, du är arkitekt!

När jag träffar folk jag inte känner på fester och andra tillställningar och där blir tillfrågad om vad jag sysslar med har jag mötts av i huvudsak två reaktioner.

Dels den imponerade:
-Wow, arkitekt, det ville jag också bli ett tag, man jag har aldrig varit särskilt bra på att rita...
Det är lite rörande vilken stor mängd människor som lekt med tanken på att bli arkitekt. En del har sökt utan att komma in, andra har sett sig chanslösa och alls låtit bli att försöka.
För mig som överlevt sex år på arkitektskolan verkar denna reaktion, dessa människors imopnerade och ibland lite avundsjuka ansiktsuttryck, lyckligt ovetande. Det är helt fel saker att bli imponerad över. Min utbildning var inte svårare än andras. Eller rättare sagt, helt andra saker var svåra än de man föreställt sig. Den stora utmaningen ligger i att klara av de krav och de förväntningar man ställer på sig själv. Och den frustration som hänger samman med en kreativ process.

Dels finns det de som rynkar på näsan. De som jobbar inom byggsektorn, där min kår sällan står särskilt högt i kurs.
Hit hör också folk med andra negativa erfarenheter av arkitekter, privat eller i arbetslivet. Vi anses krångliga och nyckfulla. Envisa och mer inriktade på våra egna idéer än att lyssna på andra.

Här står jag handfallen och maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte var sån, men jag vet inte om det är sant. Det finns en utbredd oförmåga (och ovilja) mellan vissa yrkesgrupper att kommunicera på en bra nivå. Jag kan inte på rak arm säga vad det beror på. Kanske får respekten för nån annans kunnande stå tillbaka för rädslan att blotta sig själv och sin egen brist på specialkunskap? Kanske är det här ett tecken på att arkitekter har fjärmats från "vanliga" människor?
Vilka tror vi att vi är egentligen?