På onsdagskvällen dök det upp som en dunkel förkylningsvarning. Det var tyngd i huvudet och ett tryck över öronen. Ett svagt brus. Jag drog täcket över kudden och förbannade Brogatans restaurangdel. Ett par larmiga timmar med en trött kropp där var uppenbarligen ingen bra idé. Framåt småtimmarna hade bruset övergått till en ton i vänster öra. Tinnitus. Tystnaden var inte längre tystnad.
Skulle det vara så här nu, i resten av mitt liv? Kan jag göra något åt det? Finns det något jag inte borde göra i en sån här situation?
Torsdagen kom och jag kände mig oerhört sårbar för ljud av alla slag. Till min tröst insåg jag att något så lågt som grundljuden på ett kontor var tillräckligt för att dränka mitt öronljud. Bilar från gatan, datorer, låga samtal.
Jag lärde mig på internet att upp till 10% av Sveriges befolkning lider av någon form av tinnitus och att det finns folk som inte klarar av att lämna sina lägenheter på grund av de besvär de har.
Idag, nästan en vecka senare, är tonen knappt ens hörbar. Jag kan inte annat än njuta och uppskatta vilken lyx det är att kunna lyssna på ingenting. Jag sänder också en massa tankar till dem som har det värre och till Tinnituswebben som verkar vara ett vattenhål med folk som förstår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar