När det är bra tider för arkitekter blir det än svårare att få folk att söka tjänster i mindre orter.
Jag minns hur vi sa till varandra, i exjobbarrummet, spekulerande hur och om vi skulle få några jobb, sen på andra sidan den där examen vi jobbade på:
Jag minns hur vi sa till varandra, i exjobbarrummet, spekulerande hur och om vi skulle få några jobb, sen på andra sidan den där examen vi jobbade på:
-Till en tjänst på kommunen i Hultsfred är det 50 sökande. I Halmstad 75 stycken.
Och så himlade vi lite med ögonen utan att riktigt vara säkra på vad siffrorna sa oss. Var det högt eller lågt? Var det ett tecken på den vändning alla talat om de senaste åren, den vändning som aldrig tycktes komma? Sedan vi började på skolan, och för all del redan innan, hade vi fått itutat att vi gick en osäker framtid till mötes, Det var svårt att få jobb, vilket vi också själva fått erfara i våra praktikansträngningar. Vi hade tröttnat på prognoserna om att en ljusning var i antågande och skjutit problemen och oron på framtiden. Men nu var vi ju nästan där.
När jag som nybliven arkitektstudent och medlem i facket räknade de publicerade jobbannonserna (1999) var de 4-5 stycken(1). För drygt ett år sedan var de 25 st och vissa månader sedan dess har antalet legat närmare 40 st. I Stockholm är arbetslösheten bland Sveriges Arkitekters medlemmar 1,6 %, i Skåne 2,2 %, bara snäppet lägre än riksgenomsnittet. Med såna siffror är det arbetsgivarna som ska oroa sig och det är inte förvånande att plötsligt få personlig post från Östersunds kommun med frågan:
Och så himlade vi lite med ögonen utan att riktigt vara säkra på vad siffrorna sa oss. Var det högt eller lågt? Var det ett tecken på den vändning alla talat om de senaste åren, den vändning som aldrig tycktes komma? Sedan vi började på skolan, och för all del redan innan, hade vi fått itutat att vi gick en osäker framtid till mötes, Det var svårt att få jobb, vilket vi också själva fått erfara i våra praktikansträngningar. Vi hade tröttnat på prognoserna om att en ljusning var i antågande och skjutit problemen och oron på framtiden. Men nu var vi ju nästan där.
När jag som nybliven arkitektstudent och medlem i facket räknade de publicerade jobbannonserna (1999) var de 4-5 stycken(1). För drygt ett år sedan var de 25 st och vissa månader sedan dess har antalet legat närmare 40 st. I Stockholm är arbetslösheten bland Sveriges Arkitekters medlemmar 1,6 %, i Skåne 2,2 %, bara snäppet lägre än riksgenomsnittet. Med såna siffror är det arbetsgivarna som ska oroa sig och det är inte förvånande att plötsligt få personlig post från Östersunds kommun med frågan:
-Kan du tänka dig att jobba som arkitekt i Jämtland?
Två broschyrer i färg lockar med bilder på vintersport, liftar, Frösö, BASE-hoppning, älgar och vyer som andas Peterson-Berger. Och så jobb på kommunen i Åre respektive Östersund, naturligtvis.
-Åre- den lilla kommunen med storstadspuls!
Kring fikabordet på jobbet står det klart att vi alla fått samma fråga.
Hoppas innerligt att de lyckas.
(1). En gång försökte jag förklara situationen för ett par av mina vänner som utbildat sig inom humaniora. Jag hann inte längre än till att nämna 4-5 annonser i månaden innan effekten kom. Men suset av folk som drog efter andan berodde inte på att siffran var låg. I deras ögon var den hög eller i allfall riktigt skaplig. Funnes det ständigt den mängden annonser som efterfrågade deras kompetenser hade de varit glada. Det var nästan så jag skämdes.
Bild över Östersund, från Institutet för tillväxtpolitiska studiers hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar